Har vi råd att gå i pension?

Ett märkligt budskap återkommer med en envis regelbundenhet från ekonomisidor och experter. Gång på gång kastar man in en ”brandfackla” som i princip låter så här: ”Eftersom vi i framtiden blir så många pensionärer och dessutom lever allt länge, så kommer försörjningsbördan blir orimligt stor för de som arbetar.”

För att klara framtidens äldre måste vi jobba mycket längre, är tesen.

Politiskt har det här inneburit att gränsen för när man får ta ut sin pension höjts flera år.

Det här kallas ibland för den ”demografiska bomben” och består i kurvor över antalet gamla jämfört med antalet medelålders.

Det där är felaktigt. Hur många som är unga och medelålders avgör inte hur mycket resurser vi har att skapa vettiga pensioner.

Det som avgör är hur mycket varje anställd producerar av värden. Idag skapar en anställd inom industri mycket mer resurser än samma person gjorde för tjugo år sedan. På samma sätt kan en läkare idag oerhört mycket mer än hen kunde för tjugo år sedan. Och jordbruket tillverkar mer mat och uppfinnare skapar bättre lösningar och … Det kallas produktivitetsutveckling. Dagens Sverige har råd med betydligt fler gamla än Sverige hade förr. Och morgondagens har råd med ännu fler.

Det påståendet egentligen handlar om är något helt annat.

De som varnar för ”stigande äldrekostnader” vill i själva verket införa avgifter och privata försäkringslösningar för att kunna minska skatterna.

Begreppet ”försörjningsbörda” är en politisk term. Man skulle lika gärna kunna använda det mer positiva ordet ”försörjningskraft”.

Det som avgör den kraften är hur mycket större vår ekonomi är om 40 år och hur vi politiskt fördelar våra gemensamma inkomster.

Nu kan ingen veta hur stor Sveriges ekonomi är om 40 år.

Men det vi kan se är hur många av befolkningen som är i arbetsför ålder.

Frågan är då hur många av dem som verkligen får arbeta.

Låt oss titta lite närmare på det här.

Vi börjar med lite räkning: Idag uppgår befolkningen i arbetsför ålder (20–64 år) till 56,5 procent av hela befolkningen. Förvärvsfrekvensen – hur stor andel av dessa som har arbete – är 82,6 procent. Det betyder att 46,7 procent av hela befolkningen (56,5 procent x 82,6 procent) förvärvsarbetar. Om vi ställer hela befolkningen i relation till de som arbetar får vi ett mått på försörjningsbördan. Idag blir den 2,14 (100 procent/46,7 procent). Det betyder att de som arbetar ska försörja drygt 2,1 personer, inklusive sig själva.

Andelen av befolkningen som är i arbetsför ålder har varit ganska konstant de senaste 50 åren. Runt 58 procent. Men den har börjat sjunka och andelen väntas fortsätta sjunka i framtiden. Nedemot 53 procent år 2060. Det går naturligtvis att påverka andelen av befolkningen som är i arbetsför ålder genom invandring och på lång sikt genom att stimulera ett ökat barnafödande. Här betraktar vi dock dessa faktorer som i stort sett givna. Det som kan påverka försörjningsbördan blir då hur den framtida förvärvsfrekvensen utvecklar sig. Se figur 8.4.

Den historiska utvecklingen sedan 1970 och två olika alternativ för tiden fram till 2050 visas här nedan.

Från 1970 till 1990 steg förvärvsfrekvensen kraftigt. Sedan har den fallit lika kraftigt. Den stora frågan är hur det blir i framtiden. Prognoser som alltid citeras när man vill få oss att jobba mer grundar sig alla på att förvärvsfrekvensen är oförändrad (blå linje).

Det man diskuterar är alltså en ekonomisk framtid där vi ska misslyckas att ge fler människor jobb.

Varför ska vi utgå från det?

Är det inte bättre att försöka lösa problemet, istället för att skrämma med framtiden? Se figur 8.5.

Eftersom fler hade arbete minskade försörjningsbördan mellan 1970 och 1990 rätt kraftigt – från 2,3 till 2,1.Detta kunde ske trots att andelen i yrkesverksam ålder sjönk från 58,6 till 57,7 procent, vilket – allt annat lika – borde det ha inneburit en större försörjningsbörda. Orsaken var att förvärvsfrekvensen under samma tid ökade från 74,3 procent år 1970 till 83,0 procent år 1990.

I början av 1990-talet växer så försörjningsbördan drastiskt. Det beror helt och hållet på den ekonomiska krisen och att förvärvsfrekvensen då minskar från 83 till 77 procent.

I framtiden räknar SCB med att andelen i arbetsför ålder sjunker. Först ganska långsamt – från nuvarande 56,5 procent till 56,2 procent år 2040. Därefter i snabbare takt – ner till 52,7 procent år 2060. Om förvärvsfrekvensen ligger kvar oförändrad vid dagens nivå på 82,6 procent, så innebär det att försörjningsbördan växer från dagens 2,15 till 2,3 runt år 2060. Det är samma nivå som 1970. Detta visas av den övre (blå) linjen efter 2022.

Detta framställs som en oundviklig demografisk och ekonomisk naturlag, som vi bara har att anpassa oss till. Men i själva verket handlar det om ett politiskt val.

Säg att vi gradvis kan pressa upp förvärvsfrekvensen. Först så att vi år 2030 når samma nivå som 1990 (83 procent). Och att vi fram till år 2060 lyckas höja andelen i arbete ytterligare något – till 86 procent. Försörjningsbördan kommer då att utvecklas som den undre (röda) linjen i diagrammet visar.

Som du ser försvinner plötsligt hela problemet. Vi kan lägga alla skräckscenarier åt sidan. Försörjningsbördan kommer 2060 att ligga på samma nivå som den genomsnittligt legat på de senaste 50 åren – 2,2 procent.

Det finns inget olösligt demografiskt och ekonomiskt problem till följd av en åldrande befolkning. Det enda som finns är ett politiskt problem. Oviljan att göra de satsningar som krävs.