Är börsen bra för samhället?

I avdelning 11 diskuterar vi det som vi anser vara det kanske största problemet med dagens avreglerade kapitalism. Den stora spekulationsekonomin som hotar både välfärd och utveckling för de många, samtidigt som den gör en liten grupp extremt mäktiga och rika i världen.

Denna spekulationsekonomi skulle aldrig kunnat bli så stark om den inte hade löntagarnas pengar att arbeta med. Pensionskapital och småspararens pengar är ett maktinstrument som överlämnats till banker och finansföretag.

Det här har skett genom att löntagare framför allt dragits in i och blivit en del i börsspekulation. Börsen har blivit den plats där de som arbetar ska ”spara”. Antingen var och en, eller tillsammans genom sina försäkringar eller pensioner. Börsen har också blivit den plats där kommuner lägger sina pengar man ”sparar”.

Vi ska därför titta speciellt på denna del av spekulationsekonomin. Börsen.

Ofta används börsens utveckling som en mätare på samhällets utveckling. Det ”går bra” därför att börsen stiger. Detta är en mycket tveksam slutsats. I själva verket kan ”samhällsekonomin” gå väldigt bra även om börsen står stilla och stampar i många år. På samma sätt kan börsen rusa i väg trots att ekonomin som sådan inte utvecklas.

Låt oss börja med att titta på detta diagram. Det visar börsens utveckling i Sverige sedan 1900-talets början. Fram till 1980 står den mest och stampar, går upp och ner, men hela tiden utan några jättekliv. Se figur 9.1.

Samtidigt kan man se att tillväxten i samhället, det vill säga BNP, steg hela tiden år från år. Vi hade en god ekonomisk utveckling som helt enkelt inte syntes på börsen. 1979 ändrades dock reglerna för aktieägande i Sverige. Vi fick skattesubventionerat allemanssparande, med 30 procent, det vill säga ”vanligt folk” fick sätta in pengar i fonder och kunde dra av delar av kostnaderna på skatten. (Den här politiken var inte bara svensk. Liknande stöd skapades i många länder.)

Det blev startskottet för en våldsam börsuppgång.

Men också starten på en ekonomisk politisk diskussion där regeringar tvingats agera när börsen rasat eftersom en börs som rasar skapar panik i ekonomin rätt snabbt.

Varför stiger börsen?

Men låt oss en gång till titta på diagrammet med BNP och börsens utveckling från 1920.

Det vi ser efter 1980 är en rätt otrolig förändring. Och man vill direkt ställa frågan ”Hur kan börsen stiga mer än landets BNP?”

Företagen i ett samhälle kan ju rimligen inte vara mer värt än vad samhället som helhet kan producera av varor och tjänster.

Svaret blir nog att den ekonomi vi lever i idag inte speglar arbetets värde eller människors samlade konsumtion och investeringar.

Det är istället en ekonomi där tusental miljarder ”slitits loss” från den verkliga reala ekonomin och finns på en finansmarknad som lever som i en väldig bubbla.

Huvudorsaken till att börsen plötsligt börjar stiga är nämligen att mer pengar sätts in på den. Det absurda är alltså att ju mer pengar man stoppar in i spekulationen, desto ”rikare” blir alla. Tills börsen börjar krascha.

Det finns en viktig skillnad mellan att köpa en aktie och till exempel en radio. Om alla vill ha en viss radio så blir den dyrare. Det gillar vi inte, det kallas för inflation.

Men om priserna på en aktie stiger så kallar vi det inte för ”inflation” utan för ”sparande”. Stigande priser på aktier anses som något bra.

Nu kan naturligtvis en aktie stiga därför att ett företag gjort något bra och kommit på något nytt och viktigt. Men om börsen som helhet stiger snabbt, betyder det inte att alla företag blivit duktigare. Snarare tyder det på att vi har fått en spekulation, det vill säga det finns alltför mycket pengar som inte går till investeringar eller konsumtion utan bara placeras för att ”växa” av sig själv.

Det här gör att börsens utveckling blir svår att räkna ut. Om man vill använda sin tid till gissningar kan man läsa affärspressens ”analytikers” tankar om hur det ska gå med olika företag och med börsen som helhet. De träffar lika ofta fel som rätt. Så är det ju med gissningar.

Ibland blir utvecklingen rent av absurd. Fredagen den 17 oktober 1997 föll börserna dramatiskt runt om i världen. Det fanns ingen som helst rationell orsak till det. Ingen större förändring i ekonomin, inga politiska förändringar i de stora nationerna eller skrämmande världsnyheter.

Inga krig. Bara en gnagande oro. Den 17 oktober 1997 var det nämligen exakt tio år sedan börsen rasade i New York. Tio år sedan framgångsmyten sprack. Och börsen föll över hela jorden därför att tillräckligt många trodde att den kanske skulle göra det. Börserna föll av psykologiska skäl.

Börserna föll på grund av skräcken.

Vad är börsen?

Börsen var ursprungligen ett ställe dit företag kunde gå och be människor om lån för att genomföra investeringar. Företagen gav ut aktiebrev som människor köpte och skillnaden mellan detta brev och andra lån var att företaget inte måste betala tillbaka lånet. Man kunde dra tillbaka aktier och betala igen pengarna, men man var inte tvungen.

Det här gjorde att de människor som köpte aktier måste tänka långsiktigt, ett aktieköp var en investering för livet. Man satte in pengarna där i förhoppning att få högre utdelning än vad man annars skulle få om pengarna låg på hög eller användes till att köpa mark.

Men vi människor har svårt att tänka riktigt långsiktigt.

För att underlätta investeringar i aktier blev börsen därför det ställe där man kunde köpa och sälja sina investeringar. En långsiktig investering i ett företag kunde på så sätt avbrytas och växlas in och när väl detta är genomfört har vi fått en börs i dagens mening.

Ett ställe där man köper och säljer aktier kortsiktigt.

Inte ett ställe där man investerar långsiktigt.

På ett enkelt sätt har alltså börsen förvandlat pengar som binds i företagsinvesteringar (för det är ju dit pengarna ska gå) till likvida medel. Pengarna blir både långsiktiga för företaget och kortsiktiga för investeraren.

Det är nästan som magi.

Problemet är att börsen därmed har mycket lite med företagens egentliga värde att göra. Det blir viktigare för en aktieköpare om börsen kommer att gå upp eller ner imorgon, än om ett företag gör en lönsam investering på tio års sikt. Beslut om aktieköp tas alltså utifrån vad som ska hända nästa vecka. Eller nästa dag. Eller kanske nästa timme.

Och farten höjs. Börsen blir spekulation. Men det finns ingen god respektive ond spekulation.

Problemet är inte moraliskt. Problemet är att samhällets gemensamma resurser inte används för att bygga en bättre framtid, utan används till ett gigantiskt pyramidspel där ekonomin står och stampar på stället marsch, istället för att gå framåt.

Det finns en ekonom som roligare än de flesta har skrivit om det här. John Maynard Keynes beskrev i sin ”Allmänna teori om sysselsättning, ränta och pengar” hur problematiskt det är för ett samhälle att så mycket energi går åt till att lista ut de kortsiktiga förändringarna på börsen:

”Det är som om en bonde som knackat på barometern efter frukost kunde bestämma sig för att frigöra sitt kapital från jordbruket mellan klockan 10 och 11 på förmiddagen och fundera på huruvida han skulle återgå till denna näring längre fram i veckan.”

Alla inser vi det vansinniga i att försöka driva jordbruk på det sättet.

Samtidigt drivs företag med tusentals anställda utifrån exakt samma knackningar på barometern. Ett beslut fattas inte utifrån en kalkyl om vad som är bäst på lång sikt. Utan utifrån hur det kommer att uppfattas på börsen.

Det är visserligen inte så man säger. Varje direktör med självaktning motiverar naturligtvis ett bolagsuppköp eller en sammanslagning med ”synergieffekter” och ”bredare kapitalbas”, men det är mest vackra ord eftersom ingen vet vad som gäller om två, tre år.

Däremot vet alla vad som hänt efter några dagar.

Det är klart att den analytiker som ska försöka förutse detta måste syssla med gissningar kring andra människors gissningar.

Keynes igen:

”Eller också kan den professionella investeringsverksamheten jämföras med de pristävlingar i tidningarna där de tävlande skall välja ut de sex vackraste ansiktena bland hundra fotografier, varvid priset tillfaller den deltagare vars val närmast överensstämmer med den genomsnittliga uppskattningen hos samtliga deltagare så att varje tävlingsdeltagare har att välja, inte de ansikten han själv finner vackrast, utan dem som han antar med största sannolikhet skall uppskattas av de andra deltagarna vilka alla betraktar problemet på samma sätt. Det gäller inte att välja de ansikten som enligt hans egen uppfattning är de vackraste, och inte ens dem som den genomsnittliga uppfattningen verkligen anser vara vackrast. Vi har nått fram till tredje graden då vi använder vår intelligens för att försöka förutse vad den genomsnittliga opinionen väntar sig att den genomsnittliga opinionen skall anse.”

Det roligaste med Keynes liknelse är att den förklarar varför våra börsanalytiker blir så oerhört irriterade och kränkta om man säger att de bara sysslar med gissningar. Att de aldrig analyserar företag och möjligheter, utan egentligen bara sysslar med att gissa sig till de andra analytikernas tankar om vad andra analytiker tänker.

Speciellt som han förklarar att det faktiskt fordrar mer intelligens att försöka övervinna tiden och vår okunnighet om framtiden med en analys om vilka företag och investeringar som kan vara lönsamma på lång sikt. Det är svårare att gissa rätt på frågan ”Vad händer i framtiden?” än att klura ut ”vad tänker din bordsgranne på nu, köper han, eller säljer han?”.

Börsen styr företagen

Storföretagen styrs av människor som inte tänker långsiktigt eftersom det inte gynnar dem själva. Företagens ledare, dess direktörer och beslutsfattare är alla aktiva på detta kasino, det finns få företagsledare som inte under åren bygger upp ett privat aktiekapital på flera miljoner eller Allt mer miljarder.

Och företagets långivare, banker och andra kreditföretag har ju som säkerhet för lånen i grunden också bolagets värde på börsen.

Företagen själva äger också aktier och deltar som investerare på börsen. Om företagsledningen ska orka strunta i börsens ”åsikter”, så ska de med andra ord inte bara strunta i sina egna privata behov, de ska också strunta i sämre lånemöjligheter, sämre räntevillkor, sämre möjlighet att få in kapital och dessutom göra det under en ständig attack från den affärspress som ser som sin uppgift att kritisera alla företag som inte sätter snabb vinst före allt annat.

Det är inte omöjligt att göra det. Men det blir allt svårare.

Det här är själva kärnan. Det är inte längre bara avkastningen på en investering som avgör om den ska göras eller ej.

Utan även gissningen om vad spekulanterna vill betala för bolagets aktier om någon månad om investeringen görs. Svansen viftar på hunden.

Börsen stiger under nyliberalismen

En värdepappersmarknad bygger på att värdet på en aktie (eller option eller obligation) stiger när fler vill köpa den. Ju mer pengar som strömmar till denna värdepappersmarknad, desto mer stiger priserna, desto mer verkar papperen vara värda.

Precis som vid pyramidspel stiger värdet och alla blir rikare så länge tillflödet aldrig slutar. (Rikast blir naturligtvis de som köpte först, när aktierna var som billigast.) Och det som hänt globalt är att tusentals miljarder strömmat till börserna. Inte av en slump.

Utan för att politiken stött det.

1997 föreslog Statens offentliga utredningar (1997:78) att kommuner och landsting i Sverige skulle satsa pengar på börsen för att ”få bättre avkastning” på skattebetalarnas pengar. Så blev det också.

1999 började pengar från våra nya pensionsfonder flyttas över till börsen. Under senare år har de statliga AP-fonderna och försäkringsbolag fått flytta Allt mer kapital till börsen.

Det är mycket pengar som svenska löntagare skickar in från det offentliga pensionssparandet år efter år. (2023 var det 50 miljarder kronor)

Varför?

Litegrann har det blivit som ett självspelande piano. Om politiken skulle ändras och offentligt pensionskapital flyttas tiil direkta investeringar (i till exempel klimat­omställningen) då skulle börsen snabbt rasa och politiken skulle tvingas gå in med nya pengar till finansmarknaden (via Riksbanken oftast) så att ”hjulen ska börja snurra igen”.

Men det är inte produktionens hjul som måste snurra. Det är spekulationens hjul, det är börsen som måste stiga.

Politiken är inte beroende av enskilda aktiers rörelser, det kan vara kris för ett eller flera stora företag utan att det påverkar politiken. Men när hela börsen påverkas blir det ett politiskt problem som ingen finansminister kan ignorera.