Alternativ till börsen

När vi tittar på problemet med så börsen handlar det för oss inte bara om börsens påverkan på svenska löntagares pensionspengar eller på hur den offentliga sektorn får problem vid finanskrascher.

Lika viktigt är att börsfixeringen faktiskt skadar och förändrar företagandet.

Ett mycket viktigt exempel är hur de stora företagen de senaste decennierna förvandlats från företag som får sina vinster från verksamheten och produktionen, till att de allt mer är företag som deltar i finansspekulationen med egna medel.

Istället för investeringar får vi kortsiktiga placeringar även från företagen själva.

Det här är en stor förändring vars effekter på samhället vi inte riktigt kan förutsäga än. Men det kan bli riktigt dramatiskt.

Tittar vi på hur företagens överskott skapas ser vi nämligen en extrem ökning av inkomsterna från finansiella placeringar. Se diagram 9.3.

Från att ha stått för en mindre del av vinsterna står idag finansplaceringar för nästan hälften av den totala avkastningen.

Det här är en mycket stor förändring, den innebär att storföretagen (det är mest stora företag som är finansplacerare) blir extra känsliga för nedgångar och kriser på börsen eller andra finansmarknader. Även ”sunda bolag” med stadig rörelsevinst kan förvandlas till stora problemföretag genom börskursras.

Rimligen kommer det innebära att statens roll att rädda bolag och jobb kommer att öka när nästa kris kommer.

Poängen med en ständigt stigande börs är att de som äger företagen relativt billigt kan få in pengar genom nyemissioner. De som kommer senare i pyramidspelet får betala mycket mer för en aktie än den som var med från början.

De stora ägarna kan då lättare behålla kontrollen över företag som växer via börsen, även om de satsat minst i faktiska pengar. Tvärtom vad som påstås koncentrerar alltså börsen det verkliga ägandet till allt färre händer.

Risken för ägaren är egentligen bara de stora kriserna, den gamle storägaren får svårt att behålla sin makt om mycket pengar ska skjutas till, institutioner kan ta över.

Just därför är storföretag extra villiga att acceptera statlig hjälp i kristider. Så länge den inte ändrar ägarnas makt.

Men för företagen som sådana är börsaktier inte alls en självklar sak. Vi menar att det är skillnad på företagen i sig och ägarnas behov. Ett företag är en organisation som utför något, oftast med många hundra människor i samarbete. Ett företag kan vara ett aktiebolag, en ekonomisk förening, ett kooperativ, en ideell organisation.

Men om vi nu inte sätter pengarna på börsen, hur ska de förvaltas då? Vårt svar är att pengarna ska lånas ut och investeras direkt till verksamheter.

Offentliga sektorn

Den offentliga sektorn är den största investeraren i ett modernt samhälle. Det är medborgarnas pengar den använder för att investera i framtiden. Det kan vara dumma saker (till exempel fler motorvägar) eller vettiga saker (till exempel biogasfabriker). Men oberoende av om man har offentliga fonder vars kapital används till sådana investeringar eller om man lånar upp pengar från ”marknaden” och investerar, så är det i grunden samma pensionspengar som används. När staten först skickar ut pensionspengarna på finansmarknaden och sedan lånar från fonder och privata banker så är det ju bara en fördyrande omväg för medborgarna.

Det viktigaste svaret på frågan ”istället för börsen” är alltså att offentlig sektor ska investera mer direkt.

Dels i infrastruktur, forskning och utveckling.

Men också direkt i företagen.

Det företag behöver är nämligen pengar att investera och växa med.

Företag lånar för att utvecklas

Redan idag handlar den allra största delen av företags pengar om lån. Företag lånar mycket, mycket mer än man har i kapital. Det är ju meningen med företag. De ska använda resurser i samhället för att producera nya varor och tjänster.

Idag lånar dessutom företagen ofta direkt från staten. Det enorma bankstöd som staten gett är ju för att man den vägen kunnat garantera att företag ska få sina krediter. (Annars går de i konkurs och arbetslösheten ökar drastiskt.)

Så varför inte lika gärna låna ut dem direkt till företagen, utan mellanhänder i form av privata banker (som gör miljardvinster i den positionen).

Offentliga lån till företag finns i många varianter. Det kan vara risklån, det kan vara krediter (som exportkrediter), det kan vara långsiktiga investeringslån och kortsiktiga akutlån. Allt det där pågår varje dag till de svenska företagen, en verklig verksamhet vid sidan om börsspelet.

Att säga ”offentliga lån” är alltså inget särskilt uppseendeväckande, det pågår hela tiden.

Nackdelen med dagens offentliga lån är att småföretag missgynnas. Det är de stora företagen som får de stora krediterna. Det är lättare att få statligt stöd till ny teknik som ett stort företag än som uppfinnare i ett litet bolag. Lättare att få utbildningsstöd som storföretag än som litet.

Samtidigt är det småföretag som gör mest nytta om de får växa. Det blir mer jobb av lån till många små företag än till några jättestora. Ett enkelt sätt att ställa om vore alltså att våra pensionsfonder istället för att gå via börsen får låna ut direkt till företag, med särskild betoning på små företag.

Vad kan företagen göra?

Även stora företag kan ändra sin inriktning bort från börsen. Om företag inte själva kan hitta bra investeringar så kan man istället låna ut vinstmedel. Till staten, det vill säga riksgälden naturligtvis (det sker ju redan idag), men också direkt till andra företag genom lån till underleverantörer eller utvecklingsbolag. Lån till forskning kan enkelt kombineras med avtal om användandet av forskningsresultat.

Det är alltså inte så att företagen behöver börsen för att kunna sköta själva företagandet eller hitta partner/investeringar.

Vad kan medborgarna göra?

För småsparare är det absolut tryggaste och bästa sättet att spara att låna ut sina pengar till offentliga sektorn. Realräntefonder är den enklaste formen, staten använder pengarna för till exempel investeringar och nya jobb, medan du är garanterad en ränta något över inflationen. Idag (2025) är detta en liten marknad men skulle enkelt kunna växa om politiken så vill.

Men en enskild person kan ju också stödja företag direkt utan att blanda in en börs.

Om man själv inte vill äga långsiktigt kan man låna ut direkt till företag. Sådana företagslån är fullt möjliga att organisera i större skala (och ger långivaren mer än om man sätter in pengarna på banken). Många av arbetarrörelsens olika verksamheter och företag byggdes från början upp via sådan medlemsfinansiering.

(Och vi ska inte dölja att en av oss, Johan Jenny Ehrenberg, själv är med och organiserar ett sådant sparande, där ETC företagen crowdfundar byggen av solparker och hyreshus.)

Men det är mer riskfyllt att låna ut direkt till företag än via en bank.

Det beror på att staten garanterar bankernas lån från sparare upp till cirka 100 000 Euro.

Ett annat sätt är därför att agera för en annan typ av banker.

Det finns ett annorlunda sätt att styra bankerna. Det kallas för ”social banking” på engelska, och har just nu bara en aktör i Sverige. Det är Ekobanken som lånar pengar av sparare och sedan lånar ut till företag, men helt öppet. Det vill säga att alla transaktionerna är offentligt redovisade. Man kan i social banking också själv styra vilken typ av företag man föredrar att ens pengar ska gå till.

Det här är ett sätt att spara tryggt (sparandet ingår i den statliga insättargarantin) samtidigt som man kan rikta in sitt sparande till saker man tycker är viktigare än andra.

Även medlemsbanken JAK har särskilda sparformer där de pengar man sätter in kan riktas till särskilda stödprojekt.

Alternativa banker är små i Sverige men var tidigare en stor aktör, framförallt som lokala sparbanker. Många av dem har dock förändrats och blivit affärsbanker under Swedbanks nationella paraply.

Idén med börsen var från början att människor som ville stödja ett projekt köpte aktier och sedan – om deras situation ändrades – kunde sälja och ta ut sina pengar via andra aktieägare.

En börs som på det sättet hanterar människors deltagande i företag är inget samhällsproblem. Men så fungerar inte börserna idag. De har förvandlats till stora spelplatser där resurser faktiskt lika ofta förstörs som skapas.