Den nya eliten

En av de största förändringarna i ekonomin sedan nyliberalismens idéer började styra politiken är att vi har fått en extremt rik del av samhället.

Det har alltid funnits rika och fattiga men en viktig del i världsekonomins förändring efter andra världskriget är att skillnaderna i de rika länderna faktiskt minskade, samtidigt som samhällena som helhet blev rikare.

Sedan 1980 kan man istället se en utveckling åt andra hållet. Ekonomin har inte haft samma snabba utveckling medan däremot den rikaste delen fått allt större del av de totala inkomsterna. I Sverige gör LO återkommande rapporter där de berättar hur många industri­­­arbetarlöner det går på en chef i näringslivet, samtidigt som man tittar på hur många industriarbetarlöner det går på de politiskt förtroendevalda.

Den stora förändringen handlar om hur VD:ar, styrelseordförande, finanschefer med flera helt enkelt mångdubblat sina egna löner i förhållande till de anställda industriarbetarna, se diagram 7.9.

Det sker vissa nedgångar för näringslivseliten under de riktigt stora krisåren, men annars är bilden en extrem lektion i omotiverade löneökningar. Det är ju knappast så att näringslivstoppen 1980 hade ett enklare eller mindre ansvarsfullt jobb än man hade 2023. Löneökningarna samlat handlar om ett särintresse som helt enkelt gynnar sig själva privat genom de ansvarsposter de fått. För det är ju inte näringslivstopparnas egna pengar som används till inkomstökningarna. Utan pengar från företagen och i förlängningen pengar från de som arbetar i företagen.

Det här är en politik över hela världen. En liten grupp ansvariga inom det privata näringslivet ger sig själva och sina kollegor stora löneökningar.

Det får självklart också effekter i andra delar av samhället.

En av effekterna är att även andra mäktiga delar av samhället, även om de inte jobbar inom näringslivet, har en liknande utveckling. Det gäller folkvalda politiker, myndighetschefer men även fackliga ledare.

De som har det bra jämför med andra som har det bra. Argument som ”ska en statsminister verkligen tjäna mindre än en nyutexaminerad finansmäklare” har känts rimliga. Fast bägge löneökningarna snarare är lika orimliga.

Problemet med att en liten elit i samhället seglar iväg från övriga är mångbottnat, hur påverkas till exempel den europeiska politiska elitens beslut kring ”nödvändiga nedskärningspaket” och regler för budgetar och skatter, av det faktum att man själv aldrig kommer att drabbas negativt av besluten? Hur viktigt blir jämlikhet som politik i ett samhälle där ojämlikheten ökar?

Vill man studera inkomstojämlikhet är dock USA det land där utvecklingen är mest extrem.

Där kan vi tala om en utveckling som handlar om att gå tillbaka till inkomstskillnader 100 år tillbaka.

Det här handlar inte bara om löner. USA kallas av en del kritiska röster för en ”plutokrati”, det vill säga en ekonomi där tillväxten nästan helt konsumeras av en mycket liten del rika. Mycket talar för att det är en relevant beskrivning av ett land där de 1 procent rikaste äger mer än hälften av alla börsaktier och har en samlad rikedom som motsvarar mer än vad 90 procent av amerikanerna (räknat från de med lägst inkomst till riktiga höginkomsttagare) har tillsammans.

Men även konsumtion snedvrids i ett sådant samhälle. De 40 procent som är låginkomsttagare har 12 procent av landets konsumtion. Medelklassen (det vill säga 50 procent av inkomsttagarna) har 46 procent av landets konsumtion medan de 10 procent med högst inkomster konsumerar 42 procent. Siffrorna kommer från 2007 Federal Reserve, analys av BofA Merrill.

Men det absurda med USA är det här gapet mellan ”den vanliga amerikanen” och den rikaste procenten faktiskt aldrig ökat som nu. Titta på diagrammets sista år. Det störtdyker vad gäller de 50 procent som tjänar minst i USA med tokstiger för den rikaste procenten.

Det här är en ekonomisk utveckling som rasar på i hög fart. Den är så absurd att några av landets rikaste personer gått ut och krävt att politiken ska höja skatten för de rikaste, det vill säga dem själva, se diagram 7.10.

De stora inkomstskillnaderna och elitens ökade andel av konsumtion och löner betyder också att ett samhälle blir allt mer av ett lånesamhälle. När tillväxten i ett samhälle till större delen går till den rika delen måste övriga delar låna till sådant som man tidigare sparade till. Enkelt uttryckt förvandlas löntagare till låntagare vilket i sin tur skapar en instabilare ekonomi.

Inkomstskillnader och stora löneökningar för en elit är ingen fråga bara om vad som är rimligt och rättvist.

Det handlar också om hur ekonomin som helhet påverkas.