Har svenska löner följt med andra länders?

De svenska lönerna har halkat efter omvärlden när vi ser till de senaste 50 åren. Men även de sista tio åren. Det har skett i små steg förutom vid åren runt kriser då arbetskraftskostnaden tagit djupa kliv nedåt.

Ett sätt att mäta det är att se på hur den så kallade relativa arbetskraftskostnaden per producerad enhet utvecklats. Den visar hur arbetskraftskostnaden utvecklats i förhållande till hur mycket som producerats.

Diagrammet nedan visar hur Sverige utvecklats i förhållande till övriga industriländer (OECD-länderna). Jämfört med dessa länder har den relativa arbetskraftskostnaden sjunkit rejält. Mest på 90-talet, men i sakta mak på 2000-talet och så en snabb utförskurva efter 2013, se diagram 7.5.

De svenska löntagarnas relativa läge förvärras drastiskt i samband med de upprepade devalveringarna i slutet av 70-talet, i början av 80- och 90-talet. Bortsett från i slutet av 80-talet sker ingen återhämtning. Löneökningarna sedan 1996 har bara inte lyckats förbättra de svenska löntagarnas relativa läge. Idag ligger den relativa lönekostnaden på 60 procent av 1970 års nivå. Sänkningen har inneburit lägre löner, lägre konsumtion och därmed lägre tillväxt. Det har också inneburit lägre skatteinkomster för den offentliga sektorn.

Låt oss jämföra med några andra europeiska länder.

Diagram 7.6 visar att Sverige har sämst utveckling bland dessa länder. Vi har på senare år till och med blivit omsprungna av Irland, ett land som länge haft låga löner som ett resultat av svaga fackföreningar som stått mot starka internationella bolag som valt landet på grund av fördelaktiga skattenivåer. Moderniseringen och den ökande produktionen har helt enkelt inte kommit löntagarna till del.

Men att samma sak hänt i det rika Sverige är mer förvånande.

Hur kan detta pågå utan stora protester eller fackliga strider? Vi tror det handlar om flera orsaker.

För det första är det svårt för en vanlig löntagare att se det som sker. Om man själv får 200 kr i lönelyft är det svårt att veta att en med motsvarande jobb fått betydligt mer i andra länder. Globaliseringen finns inte som en medvetenhet hos många, bara hos företagsledare och kapitalägare är globaliseringen något man använder medvetet. Den fackliga passiviteten är lite mer komplicerad och handlar inte bara om kunskap utan också om makt. När facket tar strid har man inte bara ett propagandistiskt näringsliv mot sig som hotar lämna landet och genomför uppseendeväckande affärer med flytt och bråk, utan även en medievärld som motståndare. Kön med ”experter” från hela världen som kommer att propagera mot löneökningar kommer att vara lång. Facket kommer att vara ensamt mot ”alla”.

Sakligt är det tre argument som kommer att användas:

1. Jobben flyttar om lönerna höjs

Att det inte stämmer (antalet jobb som flyttat från Sverige är mycket, mycket få) har mindre betydelse. Rädslan är djupt rotad efter många års propaganda om att ”nu flyttar jobben”.

I själva verket skulle höjda löner i Sverige skapa fler jobb eftersom konsumtionen ökar – och därmed produktion och tjänster.

2. Ökade löner ger bara inflation

Detta argument används ofta, men sanningen är lite mer komplicerad. Under de ”värsta” inflationsåren på 80-talet stod lönerna bara för 10 procent av inflationen. Resten var effekter av framför allt skattehöjningar (moms) och bostadsmarknaden. Höjda löner gav faktiskt mindre inflation än de höga vinsterna under den perioden.

3. Ökade löner gör att Riksbanken höjer räntan, vilket gör det dyrare för löntagarna

Sedan Riksbanken blev ”oberoende” är det ett riktigt argument. Om än överdrivet. Riksbanken kan inte förstöra en ekonomi utan motstånd. Och om den ändå försöker finns det ju politisk möjlighet att återkalla ”oberoendet” genom riksdagen.

Vi tror den svaga svenska löneutvecklingen jämfört med andra industriländer skadar hela samhället. Det gör företagen mäktigare och rikare och löntagarna svagare. I grunden handlar det om politik. Löntagarna har svårt att bli politiskt starka om man inte samtidigt tar striden om lön kontra vinst.

Det här är en utveckling som vanliga löntagare inte känner till. Bilden av Sverige som ett höglöneland är djupt rotad sedan förr.

Men den är inte längre en korrekt bild.