Jenny Aschenbrenner ser en skruvad dansversion av ”Kapitalet”.

”Min kvinnas frukt” är som en utsökt avsmakningsmeny av nobelpristagarens författarskap.

Martin Gelins nya bok ”Mjuk makt” borde läsas av Parisa Liljestrand.

Kungliga Operan låter sexig house möta judisk folksång i nya ”Dugan/Naharin”.

Ska livet levas tryggt eller i hundra knyck? I Johanna Hedmans andra roman efter debuten ”Trion” är kvinnors livsval och konsten i fokus.

Marcus Bornlid Lesseur stönar sig igenom gigantens tristaste roman hittills.

Nadia Kandils debut – som en blandning av Martina Haag och "Ett år av vila och avkoppling”.

Trots att journalister inte får se Gaza med egna ögon, tittar hon så nära hon bara kan.

I sin debutroman grottar Jenny Nordberg ner sig otrohetsaffärernas obalans.

Faiaz Dowlatzais romanserie förtjänar att bli läst av så många som möjligt – den är helt och hållet lysande.

Jesper Högströms pappaporträtt är fint, men berättarjaget är svårt att få grepp om.

Karin Petterssons självbiografiska uppgörelse med 90-talet får Andres Lokko att häpna.

Först nu kommer en biografi över queercore-pionjärerna The Raincoats – ett närmast oändligt inflytelserikt band

Det är inte alltid roligt att plocka upp en ny svensk roman.

Litteraturen ömsar skinn just nu. Från text till ljud. Och i såna skiften föds de största klassikerna.

Anjet Daanje är för perfekt för sitt eget bästa.

”Jag har inte kommit ur min natt” förtjänar att snabbt falla i glömska.

Du har skrivit litteraturens motsvarighet till ”Den stora älgvandringen”.

Zara Uzun Kjellners roman om kurdisk identitet är ett rejält kliv framåt i författarskapet.

Gabriella Ahlström kommer i princip så nära en riktig människa man kan som författare.