”Det är verkligen något sexigt med ett beat – jag vet inte vad det är?”, säger den 28-åriga dansaren och koreografen William Dugan i en intervju han gjort med Kungliga Operan, inför lanseringen av ”If it feels good…”, hans första verk som koreograf på den stora scenen. 

Efter att ha sett balettföreställningen, där ett 15-tal unga dansare i vita, cheerleading-inspirerade kostymer rör sig till Rebecka och Fionas intensiva partymusik, komponerad specifikt för denna föreställning, går det inte att göra annat än att hålla med.

Det är lek med stor omsorg. En hyllning till festen men lika mycket till de stora känslorna

Dansföreställningen ”Dugan/Naharin” hade premiär i fredags och består av två separata verk. Dels Dugans gestaltning av nattliga raves, där det dekadenta och livsbejakande går hand i hand. Och dels den israeliska kompositören, dansaren och musikern Ohad Naharins ”Minus 16”, som hade premiär redan 1999 och som, i sin kombination av judisk folkmusik, mambo och techno, blivit en världssuccé. 

När den regimkritiska israelen Ohad Naharin låter dansarna klä av sig i takt med den pulserande judiska folksången ”Echad Mi Yodea”, vars rader besjungs med en ökande aggression, blir stämningen en annan. Klädesplagg flyger över scenen, en sko hamnar i knät på en besökare som sitter i vänstra logen. Dansarna står snart iklädda endast gråa underkläder på scen, med ett hav av skrynkliga skjortor och skor framför sig. Tolkningen lämnas fritt till publiken. 

William Dugan och Ohad Naharin talar olika språk men deras budskap är detsamma: rör på er, använd era kroppar, gör vad ni vill med dem. Och de annars så stela svenskarna lyssnar. Axlar stryks mot varandra i bänkraderna och fötter stampas mot golvet. I den senare akten bjuds ett tiotal från publiken upp för att få gå loss på scen ihop med de professionella dansarna. Äldre damer lyfts och snurras i luften. 

Det är lek med stor omsorg. En hyllning till festen men lika mycket till de stora känslorna, som plötsligt känns livsviktiga att bejaka, ta med sig hem, och sprida vidare ut i världen.

Kanske är ”Dugan/Naharin inte bara en endorfin-injektion i höstens mörker, utan en balett som kan bidra med mer än så. Om jag var vår regeringen skulle jag subventionera biljetter till föreställningen som ett sätt att lösa krisen i befolkningsfrågan. 

För det är verkligen något sexigt med ett beat. I alla fall när det kombineras med balett i nattklubbsatmosfär på Kungliga Operan.