Göran Greider: Zara Larsson har skrivit en lysande politisk dikt

Det var många år sedan jag blev så upprymd av en politisk dikt som när popartisten Zara Larsson för en tid sedan skrev sitt tioradiga angrepp på USA:s president och hans migrationspolis. Ja, jag menar att hennes inlägg verkligen bör ses som en ytterst effektiv politisk dikt, den är rak, utan ett enda onödigt ord, den kan förstås av alla – till och med av Donald Trump (och Vita Huset svarade ju snabbt på den).

Självaste Bertolt Brecht skulle ha ryckt till inför den. Sonja Åkesson skulle ha skrattat till. Pier Paolo Pasolini hyllat den. Yahya Hassan hade känt energin i de tio raderna.

När hennes text diskuterats har det aldrig riktigt noterats hur stark den är i sin absoluta enkelhet. Litteraturskribenterna är numera dåliga på att identifiera stark och enkel politisk litteratur. Och popanalytikerna och andra kommentatorer har nästan mer bekymrat sig över om hon kommer att förlora fans på detta. Det kanske hon gör, men hon har i alla fall vunnit mig – och många andra – som fan. Och visst kan det vara så att hon skrev dikten i vredesmod över att en pojkvän inte fick komma in i USA, där hon snart ska göra en stor turné. Men orsakerna till att hon skrev den är egentligen oväsentliga – det viktiga är den sprängkraft den fick.

Vi har ju nu följande alltmer besvärande situation: En narcissistisk Donald Trump, med världens mäktigaste militärapparat bakom sig, går över gräns efter gräns när det galler internationell rätt i världen, humanitet i det egna landet och allmän anständighet. Samtidigt är det uppenbart att inte minst de europeiska ledarna är väldigt försiktiga när de kritiserar denne man; de vågar inte sjunga ut om galenskaperna trots att vi kan vara helt säkra på att såväl Tysklands Friedrich Merz, Frankrikes Emmanuel Macron, Storbritanniens Keir Starmer eller till och med Ulf Kristersson givetvis säger saker om Trump utanför mikrofonernas räckvidd som helt säkert skulle få Zara Larssons dikt att framstå som en västanfläkt.

Men dessa ledare är livrädda för ekonomiska sanktioner och de är livrädda att deras älskade Nato ska kollapsa och från själva Natos generalsekreterare Mark Rutte har vi tidigare faktiskt hört det värsta smickret av alla om vår amerikanska ”daddy”.

Vem ska sjunga ut? Det kanske inte är en slump att det där uttrycket "sjunga ut" finns. Det krävs att en konstnärssjäl säger det som politiker och ansvariga på poster av realpolitiska skäl inte klarar av att säga. Det har genom historien ofta varit fallet. I höstas gav Klas Östergren ut sin roman Klenoden, som säger det som så sällan sägs i en alltmer räddhågsen offentlighet – att fredstanken är nödvändig och att den svenska anslutningen till Nato var föga demokratisk.

En av de mest underbara politiska dikter som skrivits är Bertold Brechts ”Lösningen”. Han hade som socialist valt att flytta till DDR efter kriget, men märkte snart att regimen var allt annat än demokratisk. När ett uppror ägde rum 1953 skrev han denna dikt, oslagbar i all sin enkelhet och sin raka satir:

Efter upproret den 17 junilät sekreteraren i Författarförbundetutdela flygblad i Stalinallénpå vilka stod att läsa, att folketförverkat regeringens förtroendeoch endast genom fördubblat arbetekunde återerövra det. Vore det dåtrots allt inte enklare, att regeringenupplöste folket ochvalde ett annat?

Zara Larsson är annars i sina sångtexter knappast någon politisk diktare. Men hon har något i sin makt: sitt konstnärskap. Det är det som syns i dikten hon skrev:

I love immigrantsI love criminalsI love trans peopleI love abortionsI love queersI love slutty womenI love contraceptionI love welfareI love socialismI fucking hate ICE

För många år sen gav jag ut en antologi med klassiska politiska dikter ur svensk poesi – Göran Sonnevi, Lars Norén, Karin Boye, Paulus Utsi och många till var med. Där skulle Zara Larssons poem ha platsat.