Göran Greider: Vi speglar oss i vargen men inte i lodjuret

Nej, jag har aldrig sett någon varg i det vilda. Bara dess fotspår i snön. Jag minns att jag lutade mig nästan i vördnad över dem där i finnmarken för många år sedan. Jag höll handen över de stora tassavtrycken som syntes i skaren. Men levande i det vilda har jag inte sett någon varg. Trots att jag en gång rentav for till det vargrika Lettland för att äntligen få se den, men inte ens då lyckades jag.

Varför väcker vargen så många och så starka känslor hos så pass många människor? Nyligen har landets alla rovdjursvänner vunnit en stor seger när kammarrätten beslutat att det i år inte blir någon licensjakt på varg; det var meningen att ett femtiotal vargar skulle skjutas i olika län. Men kammarrätten stoppade det, eftersom det inte finns någon vetenskaplig grund för att så snabbt minska vargstammen i Sverige som regeringen vill.

EU-kommissionen har underkänt regeringens plan på att minska vargstammen till minimala 170 vargar. Landsbygdsministern, kristdemokraten Peter Kullgren är både besviken och upprörd: Han hade ju fått det alltför lydiga Naturvårdsverket att lägga fast en plan för minskningen av vargen. Att så mycket makt över den vilda faunan ligger hos en landsbygdsminister och inte ens hos en miljöminister, det säger i sig något om hur naturfientlig sittande regering är.

Men varför alla dessa känslor kring just vargen? I mars i år ska jakten på lodjur sätta igång. Minst etthundraåtta lodjur ska skjutas runtom i Sverige. Denna lodjursjakt brukar träffande kallas ”troféjakt” av Svenska Rovdjursföreningen – eftersom så många utländska jägare kommer till Sverige bara för nöjet att få skjuta detta rovdjur, trots att det orsakar minimal skada på tamboskapen. Lodjursjakten har mycket litet med så kallad viltförvaltning att göra.

Varför då ingen allmän upprördhet inför lodjursjakten? Både i byar och urbana stadsdelar – Södermalm – kan man möta människor som spontant och ilsket pratar om varghatet. Men jag har aldrig någonsin mött någon som är lika upprörd över den urskillningslösa jakten på lo. Varför?

Det beror helt enkelt på att lon inte påminner oss om oss själva, den går liksom ensam genom världen. Vargen är däremot ett socialt djur. Den lever som vi i flock. Vargen kan vara lika misstänksam mot främlingar – andra vargar – som människor kan vara främlingsfientliga mot invandrare som tar sig in i deras ”revir”.

Det är det sociala hos vargen som direktlänkar till våra känslor. Lodjuret är ensammare, gåtfullare. Det väcker inte sådana känslor.

I höstas deltog jag i ett samtal om biologisk mångfald. En representant från Jägareförbundet deltog och han sörjde över att just vargfrågan och inte mycket annat blivit så central när biologisk mångfald diskuteras. Representanten ifråga var lika kritisk som jag över det skövlande skogsbruk som bedrivs och över att frågan om biologisk mångfald inte stod högre i kurs på den politiska agendan. Gemensamt sörjde vi över att sällsynta svampar eller olika växter med underliga namn som är utrotningshotade aldrig äntrar folkmajoritetens passioner.

Men vargstammen ville han till varje pris hålla nere. Och säkerligen även lodjursstammen, fast vi aldrig kom in på det.

Efter paneldiskussionen satte jag mig vid de stora fönstren på Vildriket i Hälsingland, i Järvsö, där konferensen ägde rum. Därifrån har man utsikt över ett varghägn. Jag satt där, nästan halvsovande, en halvtimme utan att se något. Plötsligt uppenbarade de sig: Fem vargar (av åtta) som började jaga omkring nedanför fönstren, ovetande om våra blickar. Jag reste mig och gick fram till fönstren. Vi var fler som gjorde samma sak.

Nej, det var inte varg i det fria jag såg. Det kändes också sorgligt att se dessa djur, berövade sin fria existens. Men vid åsynen av dem väcktes hela mitt medvetande till liv. En skock vargar som jagar runt i fångenskap: I slutändan är ju det också bilden av oss själva som jagar runt i en naturfientlig civilisation.