Vi har ett akut behov av mer medmänsklighet

Idag är det rättegång. En för mig okänd man åtalas för att ha hotat mig till livet i ett meddelande på X. För att jag försvarat det som borde vara självklart – människors lika värde och grundläggande fri- och rättigheter.

Nästan varje gång jag skriver debattartikel, intervjuas eller medverkar i radio om de här frågorna kommer de: mejlen från okända avsändare.

Ibland bara ilskna. Ibland fulla av hat. Från människor som tycker att jag har fel, att jag är dum i huvudet, eller som av någon anledning bara vill ösa sin otyglade vrede över någon de inte känner.

Ibland är de därtill hotfulla. Jag har fått veta att jag ska hängas i en lyktstolpe i Finspång (Finspång är av någon outgrundlig anledning platsen där ”folkförrädare” ska avrättas av nazisterna genom att hängas i lyktstolpar), att jag ”lever på övertid” och att jag ska ”sluta jävlas med svenska män” – annars ska jag dödas eller misshandlas.

Det är påfrestande. Inte för att jag inte tål saklig kritik, som de som löper till dessa mörkermäns försvar – klädda i en falsk yttrandefrihetsmantel – ofta vill hävda, utan för att jag inte vet vem som är en arg, kränkt man bakom ett tangentbord och vem som faktiskt är farlig. För att jag inte vet vem som nöjer sig med att mejla och vem som följer efter mig på stan – och om han håller i en kamera eller ett järnrör.

Jag är en av många, men fortfarande alltför få, tydliga röster mot repression och högerextremism. Och det är trots allt förståeligt att de flesta inte vill höja rösten. Det har ett väldigt högt pris.

När jag drivit mål och som advokat företrätt människor mot högerextremister har jag blivit smutskastad i organiserade kampanjer. Min mejladress har lagts ut på tveksamma sajter. Jag har fått skräppost, porrmejl och hot. Det är inte bara ovärdigt. Det är farligt.

Vi lever i en tid där det hat som tidigare höll sig i skuggorna nu bär slips.

Men varje gång hatet och hotet visar sig blir jag mer trygg i min övertygelse om hur viktigt det är att stå upp för människors lika värde. För rättssäkerheten. För ett samhälle där vi inte accepterar att människor hotas till tystnad.

Vi lever i en tid där det hat som tidigare höll sig i skuggorna nu bär slips. Där ett parti med rötter i nazismen sitter i en maktställning. Och det får konsekvenser, inte bara för människor som lever i utsatthet, utan för hela rättsstaten. Den här sortens politik bygger på att ställa grupp mot grupp, och svaret på samhällsproblemen stavas kontroll, övervakning och repression.

Det här odlar misstro. Hat föder hat. Och när man beskriver stora inskräningar i rättigheterna som ”nödvändiga” för att skydda ”oss” mot ”dem”, eller avfärdar mänskliga rättigheter som ”woke” – då matas hatet ännu mer. Och det ger vind i seglen till de som hotar och hatar.

Jag lämnade därför för några månader sedan X. Hatet, hoten och extremismen blev till slut för mycket och en gräns behövde dras. När en plattform aktivt göder de mest människofientliga rösterna, blir det till sist ohållbart att ingå i det systemet. Det är att bidra till att hatet normaliseras.

Trots allt jag personligen utsatts för, och som jag vet att andra rakryggade människor också utsatts för, ropar jag inte efter hårdare straff, fler kameror eller fler tvångsmedel. Varför? Jag tror inte att det hjälper, utan att det tvärtom förvärrar det hela – och gör samhället än mer fattigt, utan mellanmänsklig tillit.

Innebär det att jag inte tycker att polisen faktiskt ska utreda de brott som begås? Nej. Jag är tacksam för att polisen gör just det. Självklart är jag tacksam för att det nu hålls rättegång i ett av de fall av hot jag utsatts för.

Lösningen är inte polisiär. De små stegens tyranni – när vi accepterar lite för mycket, lite för länge – kan bara motverkas med de små stegens medmänsklighet. Med civilkurage. Med att vi tar ansvar, var och en, för vilket samhällsklimat vi är med och skapar.

Så framförallt tror jag på kraften i att säga ifrån. I att inte tiga. I att stå upp. Tillsammans.