Göran Greider: Ordföranden för Jägareförbundet kan bli SD:s landsbygdsminister

På Sverigedemokraternas landsdagar presenterade partiledaren Jimmie Åkesson en ny rekrytering som ska ansvara för partiets landsbygdspolitik: Peter Eriksson. Jag skulle tro att han går hem bra hos partiets medlemmar, särskilt de som är jägare. 

Eriksson har i några års tid varit ordförande för Svenska Jägareförbundet. Det är en organisation som varit och är fantastiskt skicklig på att bedriva lobbying mot politikerna. Självklart ställer den upp på Tidöregeringens beslut om att det räcker med 170 vargar för att stammen ska kallas livskraftig, vilket strider mot snart sagt all vetenskap, liksom även mot EU:s hållning. 

Denne Peter Eriksson kan också gå hem för sina ståndpunkter i den fråga som rör det militärliknande vapnet AR-15. Det är ett halvautomatiskt vapen som exempelvis kriminologen Leif GW Persson konstaterat inte gör någon nytta i jakt, men ”när man ska skjuta folk är det perfekt.” När Tidöregeringen, inklusive SD, efter massakern på Risbergska skolan i Örebro, beslöt att dra in detta vapen, utbröt vildsinta protester i SD. Richard Jomshof protesterade genom att avgå som ordförande i justitieutskottet. Och den nye landsbygdstalesmannen Peter Eriksson tror att beslutet togs i panik och att vapnet kan vara bra för jakt. 

Det är ingen småsak när SD rekryterar en f.d. ordförande för Svenska Jägareförbundet till de egna leden. Förbundet har över 150 000 medlemmar – det konkurrerande, mer militanta och direkt högervridna Jägarnas Riksförbund har runt 40 000 medlemmar – och är som sagt outstanding på lobbyism. De har en lång historia som sträcker sig tillbaka till första halvan av artonhundratalet. När en ny jaktvårdslag kom 1938 blev organisationen statens förlängda arm i skog och natur. 

Men Svenska Jägareförbundet var samtidigt starkt överklasspräglat. Och överklass på trettiotalet innebar ofta korta avstånd till Tyskland, ja Nazityskland. 1938 utsågs således självaste Hermann Göring till hedersledamot – den förste utländske – i Svenska jägareförbundet. Det där, och ett betydande utbyte med Tyskland under trettiotalet, talar organisationen inte gärna högt om. 

Men den modell för jakten som infördes i Sverige var i princip hämtad från den tyska som naziregeringen infört några år tidigare. Med det sagt så betyder det inte att jag hävdar att Svenska jägareförbundet har nazistiska rötter, det är inte det. Men det finns ett arv i allt som rör jakt och synen på natur och exempelvis rovdjurens egenvärde, som aldrig riktigt tas upp. Eller varför det är så galet att rovdjursfrågor hanteras av en landsbygdsminister och inte en miljö/klimatminister. 

Peter Eriksson har i intervjuer uppgett att han fått frågan från två olika partier om han ville engagera sig i dem. Varför han valde just SD har han inte meddelat. När en journalist på P4 Jämtland frågade honom om vad han i övrigt – utanför landsbygdsfrågor – anser om SD:s politik, ville han inte svara på den mycket intressanta frågan. 

Men det intressanta är också följande: Vilket var det andra partiet som ville lägga beslag på hövdingen för en bred folkrörelse och mäktig lobbyorganistion? Var det Centerpartiet? Jag vet inte. Men jag har verkligen märkt att Centerpartiet inte längre har någon särskild folklig dragkraft på landsbygden. För tio, femton år sedan hade Centern det. Idag tenderar landsbygden att bli mer och mer av SD-land och jag har ett starkt intryck av att några av deras främsta ambassadörer i vardagslivet kommer från jägarkåren. 

Samtidigt har de övriga partierna, inte minst de rödgröna, i stort sett släppt intresset för politiska frågor som rör livet utanför tullarna. Var det bensinpriserna som ställde sig i vägen för allt politiskt tänkande?

I bästa fall blir det en rödgrön regering efter nästa val. Men även då kommer jägarna att vara en mäktig påverkansgrupp och Peter Eriksson – om han kommer in – kan då bedriva sina påverkansoperationer direkt inifrån riksdagen.