Leo Vene: Vill svenskarna också skjuta ihjäl sina grannar?

Det finns något väldigt svenskt över att både älska och hata sina grannar. Vi pratar gärna om dem – helst inte med dem. I Sverige är grannsämja sällan en fråga om gemenskap, utan om balans: ett slags social demilitariserad zon där man låtsas bry sig om varandra, men mest vill att alla ska vara tysta.

När Netflix nyligen släppte dokumentären The Perfect Neighbour, om ett amerikanskt bostadsområde där små irritationer till slut kulminerar i pistolskott, kändes det nästan exotiskt. Där borta hotar man liksom lekande barn med stryk och skjuter ihjäl grannen tvärs över gatan för att hon knackat lite för hårt på ytterdörren. 

Här hemma skriver vi passivt aggressiva inlägg i bostadsrättsföreningens Facebookgrupp om felparkerade cyklar och kikar nervöst genom dörrögat för att försäkra oss om att kusten är klar i trapphuset. Vi ber en stilla bön om ensamtid i soprummet.I en studie från 2022 jämförde forskare vid Oxford University och University of Pennsylvania mordnivåerna i amerikanska delstater före och efter införandet av de så kallade Stand Your Ground-lagarna. 

Lagarna innebär att en person inte har någon skyldighet att försöka fly eller retirera när hen upplever sig hotad. I stället får personen använda dödligt våld om hen ”reasonably believes” – rimligen tror – att det är nödvändigt för att skydda sig själv eller andra. Studien visade att lagarna lett till en 8-11-procentig ökning av mord och skjutvapendödlighet – motsvarande omkring 700 fler dödsfall per år än vad man annars skulle ha väntat sig. Forskning visar också på stor rasdiskriminering; en vit person som skjuter ihjäl en svart har betydligt lättare att hävda självförsvar än tvärtom.

Huruvida svenskar vill skjuta ihjäl sina grannar ska jag låta vara osagt. Det saknas, såvitt jag vet, forskning på det området. Däremot finns det krafter i Sverige som gärna skulle se ett vapen i varje hem. Det visade inte minst debatten om det halvautomatiska militära vapnet AR-15 som följde på masskjutningen vid Risbergska skolan i Örebro tidigare i år. Vapnet, som rymmer 31 skott och snabbt kan laddas om med nytt magasin, är särskilt populärt vid masskjutningar i USA, och användes också vid mordförsöket på Donald Trump.

Masskjutningen i Örebro fick regeringen att förbjuda AR-15. ”Jag tror att få tycker att Rambovapen är rimliga i jakt”, sa Jimmie Åkesson. ”Håll mitt Rambovapen”, svarade Richard Jomshof (typ) – och lämnade sitt uppdrag som justitieutskottets ordförande i protest. Under trycket från andra vapenbesatta sverigedemokrater och lobbyister svängde partiet – och fick till slut även med sig regeringen, som gjorde en kovändning och lättade på förbudet. Samtidigt valde SD att belöna vapenlobbyisten och Jägareförbundets avgående ordförande Peter Eriksson med rollen som partiets landsbygdspolitiska talesperson.

Det är nästan poetiskt hur snabbt trygghetsretorik kan slå över i vapendyrkan.I grunden handlar inte vapendebatten om jakt eller självförsvar, utan om vilket sorts land och samhälle vi vill vara. Vill vi leva i ett Sverige där trygghet mäts i antalet magasin, eller hur väl vi klarar av att samexistera? Grannen är, i någon mening, vårt demokratiska lackmustest. Det är där vi övar oss i att stå ut med olika musiksmak, varierande dygnsrytm, våra olika sätt att använda tvättstugan. När den balansen brister, oavsett om det sker i ett amerikanskt bostadsområde eller på en innergård i Aspudden, börjar samhället glida isär. 

Hur vi pratar om – och framförallt med – varandra avgör i längden vilken sorts samhälle vi får. Om vi öppnar och säger hej när grannen knackar på, eller om vi skjuter.