Programledarna ville veta varför regeringen inte har presenterat politik som gör att Sverige når EU:s klimatmål till 2030. Tidögänget försökte mest att dribbla bort frågorna med luddigt prat om långsiktiga mål.  

Att inte stirra sig blind på kortsiktiga resultat må vara rimligt när det kommer till brottsbekämpning och satsningar på skola och sjukvård. 

Därför kan det rentav låta vettigt när Jimmie Åkesson (SD) säger ”Det viktiga är det långsiktiga målet” angående klimatet.  

Men han kunde inte ha mer fel.  

För den som är insatt i grundläggande klimatvetenskap är det uppenbart varför. Upphettningen av klimatet styrs nämligen av den totala mängden växthusgaser som släpps ut i atmosfären.  

”Det viktiga” är därför både att det långsiktiga målet om nollutsläpp till mitten av seklet nås och att utsläppen minskar kraftigt i närtid.  

Misslyckas mänskligheten med det senareräcker det inte med nollutsläpp till 2045. Då riskerar vi att låsa in en upphettning som äventyrar många miljoner människors hälsa och liv. 

FN:s klimatpanel IPCC är glasklara med att det är avgörande att agera nu. Enligt dem krävs ”snabba, djupa och i de flesta fallen omedelbara minskningar av växthusgaser inom alla sektorer det här decenniet” om uppvärmningen ska begränsas till 1,5 grader.  

Men Sveriges energi- och näringsminister verkar ha en annan bild än FN:s samlade klimatexpertis. Under partiledardebatten sa Ebba Busch (KD): ”Vänstersidan ser klimatfrågan som en superspurt, vi ser omställningen som ett maratonlopp”.

Hon tillade även: ”Vill man gå ner i vikt kvickt, då kan man svälta sig. Då kommer man inte klara av att springa hela loppet. Då måste man äta rätt. Just nu bulkar Sverige. Vi lägger på oss lite mer vikt i form av utsläpp. Vi gör det för att skapa bättre förutsättningar för att nå noll 2045”.  

Det är en obegriplig liknelse för klimatet. En människas vikt går att styra nedåt genom att minska energiintaget. Men jordens klimat blir inte kallare av att växthusgasutsläppen minskar.  

Nej, faktum är att även minskade utsläpp kommer att leda till ökad uppvärmning – om än i en långsammare takt. Upphettningen kan bara stoppas genom att de fossila utsläppen upphör.  

Klimatet är därför snarare ett vattenglas som snart är fullt och står under en droppande kran. Om vi ökar utsläppen fylls vattenglaset på i en snabbare takt – och snart rinner det över.

Tidöpartiernas ensidiga fokus på långsiktiga mål väcker frågan om de verkligen har förstått hur klimatet fungerar. Vet de att glaset är på väg att rinna över? Tror de på riktigt att det fungerar att ”bulka” sig ur en klimatkris?

Ulf Kristersson (M) deklarerade åtminstone nöjt att vi “aldrig varit närmare trovärdighet i de långsiktiga målen”. Sveriges statsminister verkar alltså ha en bild av att det går att föra en trovärdig klimatpolitik utan att bekymra sig för utsläpp i närtid.  

Kanske är allt ett stort missförstånd hos regeringen. 

Frågan är bara vad som är värst: en regering som saknar grundläggande kunskap om klimatet eller en som helt enkelt struntar i den samlade klimatexpertisen?  

Inget av alternativen får mig att sova gott om natten.

Annie Månsson är hållbarhetsanalytiker, driver Instagramkontot Vegokäk