Vad trodde de skulle hända när de lovade "ett gott samarbetsklimat genom att (…) tala respektfullt om varandras centrala företrädare"?
Förstod de att statsministern skulle behöva ta att anklagas för att "legitimera pedofili" när han hissade Prideflaggan?
Att en riksdagsledamot med utländska rötter numera kan önskas ur landet av ordföranden för justitieutskottet utan konsekvenser?
Vad segrarna kände är i alla fall förevigat i Svt-dokumentären Maktspelet, där en glad huvudförhandlare meddelar SD:s partigrupp att avtalet överträffat alla förväntningar.
Jag räknar inte längre med att Sveriges regering ska markera mot avhumaniserande retorik, och det skrämmer mig att inte veta om passiviteten har en gräns. SD kan lugnt jobba vidare med insikten att samarbetet inte skakas om ens när uttalandena påverkar något så känsligt som Nato-processen – och det gör man.
Partiet visar systematiskt, ideologiskt förankrat och med ökad intensitet att Tidöavtalet utgör miniminivåer. De kommer fortsätta testa vilka rättigheter som kan inskränkas och vilken avsky man kan uttrycka utan att riskera sin position.
Varje axelryckning från regeringsföreträdare öppnar för något grövre.
Enskilda ledamöter försöker ibland markera inom avtalets ramar med nästan parodiskt vaga uttalanden om vikten att värna diverse principer. Det märks att samarbetet smärtar vissa, men vet de själva hur långt det får gå?
Eller har de fastnat i en så kallad sunk cost fallacy, alltså att hålla fast vid en strategi eftersom den redan kostat så mycket, även om den hade varit bättre att överge?
Jag undrar vad de hoppas på. En välvillig tolkning är att regeringen – likt S i viss mån – med sin skytteltrafik till Danmark för studiebesök fortfarande tror att SD kan hanteras som Danskt Folkeparti; att missnöjespartiernas förslag självdör när man anammar deras förslag, och att väljarna då återvänder.
Problemet med planen, förutom att den kräver implementering av rasistisk politik, är att Sverigedemokraterna inte är populister. De är ideologer.
För SD kommer inte överenskomna reformer att räcka för vad de vill uppnå kring migration och goda samhällsmedborgare. De klargör ständigt sina långtgående visioner genom utspel om att riva moskéer, förbjuda muslimska symboler och utvisa medborgare som har "fel" åsikter (vilket Åkesson föreslog i Svt:s Agenda).
Hur mycket är regeringen beredd att acceptera i hopp om att vald strategi är den rätta? Finns en röd linje?
I Svt:s 30 Minuter klargjorde Romina Pourmokhtari (L) att hon fortfarande anser att SD bedriver organiserad, politisk rasism, för att kort därefter vägra svara på om Åkesson och Jomshof är rasister.
Likt många verkar hon bestämt sig för att skilja på sak och person i sådan utsträckning att det nu saknar betydelse vad personerna säger.
Mig veterligen finns ingen liberal, antirasistisk teori om att man bäst bekämpar organiserad, politisk rasism genom att erbjuda ett parti som SD fyra års utbildning i regeringsmakt utan ansvarsutkrävning, men med rätt att ta åt sig äran för framgångar.
Vad som däremot är antirasism är den demokratiska plikten att vägra stå likgiltig inför retorik som avhumaniserar delar av befolkningen. När regeringen prioriterar ”ett gott samarbetsklimat” framför värderingar måste vi andra vägra normaliseringen.
Rasism bemöts inte med god ton. Den bemöts med motstånd.
