Somar Al Naher: Vårt Europa byggde murar

Den 2 september 2015 spolades en liten pojke upp på stranden i Turkiet. Han låg på mage i sanden, klädd i röd t-shirt och blå shorts. Han var två år gammal. Han hette Alan Kurdi.

Bilden på honom spreds blixtsnabbt över hela världen, den förändrade samtalet om flyktingar – men inte på det sätt vi trodde.

Alan drunknade tillsammans med sin mamma Rehan och sin femårige bror Galip när familjen försökte ta sig från turkiska Bodrum till den grekiska ön Kos. Fadern, Abdullah, var den enda som överlevde.

Han berättade senare hur den lilla gummibåten var överlastad och hur smugglaren övergav dem ute på havet. Han försökte hålla fast vid sina barn, men vågorna var för starka.

”Mitt första barn dog i mina armar och jag tvingades släppa honom för att försöka rädda min andra son. Men han dog också, och sedan förlorade jag min fru.”

Det är en berättelse så brutal att man knappt orkar läsa den. Men det är också verkligheten för hundratusentals människor när inga lagliga vägar längre finns.

Det som gör minnet av Alan Kurdi så plågsamt är att vi vet att han inte är ensam.

Redan den sommaren hade omkring 2 500 människor mist livet i Medelhavet, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. Bland dem fanns många barn. Sedan dess har tusentals fler drunknat. 2015 blev inte bara ett av de dödligaste åren – det markerade också början på en tid då Europa gjorde flykten ännu farligare.

I dag har det gått tio år sedan vi grät för pojken som blev symbol för flyktingtragedin. Stats- och regeringschefer lovade förändring. Men det som följde var inte en ny solidarisk flyktingpolitik, utan fler murar, gränskontroller och avtal med auktoritära regimer.

I Sverige svarade politikerna med den snabbaste åtstramningen i modern tid. När vi stängde våra gränser följde andra efter, som i ett dominospel.

Den mest förödande effekten av flyktingpolitiken är inte bara de humanitära konsekvenserna. 

Vid den tiden låg stora delar av Syrien i ruiner. Assads bomber slog ner i bostadsområden och Islamiska staten spred sin terror på marken. Samma månad – den 30 september 2015 – inledde Ryssland sina flygattacker i Syrien. Kobane, staden där Alan Kurdi kom ifrån, hade kort dessförinnan stått i centrum för hårda strider mellan Islamiska staten och kurdiska styrkor.

Omvärlden stod handfallen, och för civila fanns inget annat val än att lämna.

Många hamnade i grannlandet Turkiet där trycket blev enormt och hatet mot syrier växte snabbt. Därför ville många vidare. För Kurdis familj var målet Kanada, där pojkens moster hade levt i 30 år. Hon försökte länge hjälpa dem dit genom en asylansökan och ekonomiska garantier, men utan framgång. Till slut återstod bara smugglarvägen över havet.

I dag pratar politiker inte bara om att stoppa flyktingar, utan också om att pressa människor att återvända.

Samtidigt är kontrasten enorm mellan civilsamhället och politiker. Medan 2015 ofta framställs som ett skräckscenario i den politiska debatten, minns tusentals människor hur de öppnade sina hem, köpte tågbiljetter, lagade mat och mötte de nyanlända vid stationerna. Många har fortsatt vara familj för ensamkommande.

Den mest förödande effekten av flyktingpolitiken är inte bara de humanitära konsekvenserna. Den ligger också i signalen den sänder till alla som lever under förtryck: att det inte är någon idé att göra motstånd, att du är dömd att för alltid leva i den olycka du föddes in i. För det finns ingen utväg, ingen plan B.

Alan Kurdis pappa sa efteråt att hans liv var slut, men att han hoppades att världen åtminstone skulle förbarma sig över andra:

”Jag hoppas mina barn ska bli en symbol så att de hjälper folk som behöver hjälp.”

Så blev det inte.