Domstolarna tvingar barn att umgås med pappor de är rädda för

För tre och ett halvt år sedan skakades Sverige av mordet på Tintin, 8 år. Pojkens död föregicks av en åtta år lång vårdnadstvist mellan Tintins mamma och pappa. Socialtjänst, polis och skola larmade om att Tintin var rädd inför umgängestillfällen med pappan.

Trots det beslutade Luleå tingsrätt att umgänget skulle fortsätta. Två veckor efter rättens beslut hittades pojken död i badkaret hemma hos sin pappa.

Tintin var inte det första barnet att tvingas till kontakt med en pappa han var rädd för. När Jämställdhetsmyndigheten granskade rättstvister om vårdnad, boende och umgänge förekom uppgifter om våld mot barnet i 67 procent av de granskade målen. Men i endast en tredjedel av dessa fall bedömdes våldet utgöra en risk för barnet.

Med andra ord: i de allra flesta fall där våld mot barnet kom på tal valde domstolarna att bortse från det i sin bedömning.

En förklaring är den seglivade föreställningen att barn som berättar om våld egentligen talar med den andra förälderns röst. Argumentet är så vanligt att det fått ett eget namn: ”parental alienation syndrome”, och används nästan bara av män mot kvinnor.

De påstådda symptomen är att barnet har en negativ bild av pappan, anklagar honom för våld och vägrar träffa honom. Det vill säga just de beteenden som kan vara tecken på våld används som bevis för motsatsen.

Det är ett effektivt sätt att undergräva barns vittnesmål. När domstolen väl accepterat tanken om manipulation uppstår en sluten logik där all bevisning vänds mot den skyddande föräldern, i regel mamman. Om BUP, skolan eller socialtjänsten har dokumenterat barnets rädsla tolkas det inte som bevis på våld, utan som bevis på mammans påstådda manipulation.

Det är en logik som inte går att vinna. Säger barnet inget, finns inget våld. Om barnet berättar så är det manipulerat. Vägrar barnet träffa pappa, är det det starkaste beviset av alla – inte på att något hänt, utan på att mamman lyckats. I praktiken blir det livrädda barnets röst betydelselös, och mamman förvandlas till förövare.

I själva verket saknar teorin vetenskapligt stöd. FN:s rapportör mot mäns våld mot kvinnor har beskrivit det som “pseudovetenskap som underminerar barns och kvinnors rättigheter”, och varnat för att begreppet riskerar att användas för att osynliggöra våld i nära relationer.

Forskning visar dessutom att tillämpningen är djupt könad. Samma typ av berättelse tolkas på helt olika sätt beroende på vem som framför den. När en pappa hävdar alienation får det ofta gehör, medan samma argument viftas bort när mamman framför det.

Det förekommer såklart att föräldrar faktiskt använder barnen som verktyg i vårdnadstvister. Men barnets skräck är lika verklig oavsett orsak, och tvångsumgänge bidrar knappast till att barnet känner sig tryggare med föräldern – snarare tvärtom.

Mordet på åttaårige Tintin ledde till lagändringen lex Tintin, som skulle stärka barns rättigheter. Men ett och ett halvt år senare kan vi konstatera att lagändringen inte varit tillräcklig. Enligt Barnombudsmannen tvingas barn fortfarande till umgänge eller till och med boende med en förälder de är rädda för.

Lex Tintin skulle vara ett löfte: aldrig igen. Men så länge hans ord räknas som sanning, hennes som lögn och barnets skräck som manipulation, kommer vi att bryta löftet.