Somar Al Naher: Ukraina betalar priset för Trumps prestige

Toppmötet i Alaska går knappast att tolka som något annat än en framgång för Vladimir Putin. Kontrasten är tydlig mellan hur president Volodymyr Zelenskyj förnedrades i Vita husets ovala rum i februari och hur Putin nu togs emot.

Sedan invasionen 2022 har Ryssland varit isolerat från de flesta internationella sammanhang. Nu fick Putin det han länge eftersträvat: legitimitet och rollen som en motpart väst måste tala med. Hans strategi har varit att uthärda tills väst blir splittrat och trött.

På den korta presskonferensen efteråt ägnade Putin flera minuter åt att prata om den gemensamma historien i Alaska och relationerna mellan USA och Ryssland. Först därefter nämnde han ”situationen i Ukraina” och hävdade att konfliktens ”grundorsaker” måste lösas innan fred kan uppnås. Journalisterna på plats fick inte möjlighet att ställa frågor.

I dag har Ryssland kontroll över ungefär en femtedel av Ukraina och Putin lämnade Alaska utan att rubba sin linje. Precis som sedan invasionen inleddes 2022 håller Kreml fast vid sina krigsmål: Krim och de fyra regionerna Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Cherson betraktas som ryskt territorium.

Putins ”erbjudande” efter samtalen med Trump handlar om att avsluta kriget genom att frysa frontlinjen. I gengäld vill han, enligt uppgifter till Financial Times, att Ukraina lämnar ifrån sig Donetsk till Ryssland.

För Ukraina är det uteslutet.

Samtidigt riskerar Trump att få Volodymyr Zelenskyj att framstå som ovillig till fred om han inte accepterar Putins villkor.

”Zelenskyj kan avsluta kriget med Ryssland nästan omedelbart, om han vill”, skriver Trump på Truth Social.

För att förstå varför Ukraina vill bort från Moskvas inflytande måste man se bakåt i historien. Under nästan hela 1900-talet var landet en del av Sovjetunionen. Förtrycket var hårt, med förföljelser av oliktänkande, och regimen försökte systematiskt tränga undan det ukrainska språket och kulturen till förmån för det ryska.

Ska Ukraina styras från Moskva eller få bestämma över sin egen framtid?

Sådana erfarenheter har satt djupa spår. Många ukrainare bär med sig känslan av att Moskva aldrig låtit landet vara fritt och självständigt. När Sovjet började krackelera på 1980-talet växte en allt starkare självständighetsrörelse fram. I folkomröstningen i december 1991 röstade över 90 procent för att lämna unionen.

Sedan dess har Ukraina betraktat EU och senare Nato som garantier mot att ännu en gång hamna under Kremls kontroll. Men Putin betraktar närmandet till väst, i synnerhet Nato som ett existentiellt hot. Mycket av dagens konflikt bottnar i just det vägvalet: ska Ukraina styras från Moskva eller få bestämma över sin egen framtid?

Putin har aldrig fullt ut accepterat Ukraina som en självständig nation, utan beskriver det som en del av Rysslands historiska sfär. I det sammanhanget väckte Sergej Lavrovs klädval i Alaska uppmärksamhet. Rysslands utrikesminister bar en tröja med texten ”CCCP”  en tydlig symbol för Sovjets storhetstid och imperiedrömmar.

För Trump handlar intresset för kriget i Ukraina mest om inrikespolitik. Han vill framstå som mannen som kan lösa det andra misslyckats med, och han vill bli sedd som en fredsmäklare. Att den tidigare presidenten Barack Obama fick Nobels fredspris, men inte han själv, har länge grämt honom. Bara dagar före mötet i Alaska publicerade Vita huset ett inlägg om fredspriset på Instagram och lyfte fram att länder som Azerbajdzjan nominerat Trump.

I skrivande stund kommer Trump att träffa Zelenskyj i Washington, den här gången är han dock inte ensam utan kommer med flera europeiska ledare. 

För Putin är målet tydligt, för Trump handlar det om prestige – men för Ukraina står själva överlevnaden på spel.