Hoppa till innehållet

Ledarkolumn

Jenny Bengtsson: Törs man drömma om en LO-ordförande med megafon i handen?

Publicerad 30 mars, 2024

Bild: Fredrik Persson/TT

Dagens ETC

Vår tids fackföreningsledare har en tendens att inte sällan påminna mer om direktörer än aktivister.

Det här är en ledarkolumn.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Jenny Bengtsson

Text

En fackföreningsledare är en kämpe, retoriker och brinnande engagerad ledare. En person av, med och bland folket. En som har ett utpräglat sinne för ”vi:et” och som alltid är redo att ta kampen för medlemmarna, för alla som bygger föreningen. Som ställer sig med megafon och/eller strejkväst när det behövs. I teorin är det ungefär så en fackföreningsledare är.

I praktiken är det inte så. Vår tids genomsnittliga fackföreningsledare har en tendens att inte sällan påminna mer om direktörer än aktivister. Mer om byråkrater än kämpar. Det saknas glöd – och det har det gjort länge. Det pågår en snart sex månader lång strejk mot en global biltillverkare i det här landet just nu. Men det är ändå alltjämt så att en fackordförande idag ekonomiskt är betydligt är närmre motparterna än medlemmarna. Det är inte långsökt att tänka att det skulle kunna ha en påverkan på kampvilja och glöd.