Somar Al Naher: Syrien ska inte vara en spelplan för andra länder

Våldsamheterna i Suweida i södra Syrien visar hur djupt traumatiserat landet är. Det som tände gnistan var en drusisk grönsakshandlare som överfölls av beväpnade beduiner längs motorvägen mellan Suweida och Damaskus. I ett land med fungerande polis och domstolar hade det slutat som en notis.I dagens Syrien blev det startskottet för hämndaktioner, kidnappningar och utländsk inblandning. På bara veckor har över 1 200 människor dödats och mer än 130 000 tvingats på flykt.

Det finns många som vill göra dessa händelser förenklade, att det skulle röra sig om sunnimajoriteten mot Syriens minoriteter. Eller att interimregeringen skulle ha samordnat attacken mot druser. Men så är det inte. Tyvärr har det spridits mycket desinformation.

I grunden handlar det misstro. Fem decennier av diktatur och fjorton år av krig mot den egna befolkningen har resulterat i hat och misstänksamhet mot varandra. Händelserna visar också hur skört det är när det inte finns en fungerande stat.

I södra Syrien finns också gamla lokala konflikter i området som berör mark och smugglingsvägar.

En annan utmaning är att landet är uppdelat i maktzoner och många grupper är beväpnade, allt från drusiska miliser, beduinstammar, kurdiska styrkor, islamistiska koalitioner och rester av Assads gamla militärapparat. Många av dessa grupper skyddar sina samhällen, medan andra också lever på smuggling, vägavgifter och utpressning. Lojaliteter skiftar snabbt – ena veckan samarbetar man med regeringen, nästa vecka mot den, beroende på vem som betalar bäst eller erbjuder skydd. Det är därför varje konflikt blir ett inferno.

När regeringen i Damaskus skickade in trupper för att återställa ordningen i Suweida utlöste det nya strider. Vissa drusiska ledare hade gått med på att regeringsstyrkorna skulle ingripa, andra – som de i Suwayda Military Council, en milis med flera före detta regimofficerare – motsatte sig och bröt vapenvilan. Våldet eskalerade ytterligare när Israel bombade syriska mål, med hänvisning till att man vill skydda druserna.

Bombningarna, som även träffade mål i Damaskus, ökade misstron mot druserna i resten av landet och försvårade regeringens försök att få ordning på läget. Samtidigt passade milisgrupper och jihadister på att hämnas på druserna och utförde rena avrättningar. I nuläget är det oklart vilka dessa är och nya styret måste både lösa konflikterna på marken och ställa förövarna inför rätta.

I bakgrunden agerar även Turkiet, Iran och USA för sina intressen. Erdogan vill begränsa kurdiskt självstyre men framför allt vill han ha kontroll över utvecklingen i hela Syrien.

Iran försöker sabba för den nya regeringen genom att stötta kvarlevor av den gamla regimen för att fortsätta kunna ha en korridor till Libanon och Hizbollah. Netanyahu utnyttjar händelserna i södra Syrien för att landet ska vara fortsatt försvagat och för att hålla militärer borta från israeliska gränsen. Alldeles uppenbart att Syrien fortfarande är mer en spelplan än en självständig stat.

Så vad behövs nu? För det första måste Damaskus börja bygga riktiga institutioner som inkluderar alla som druser, kurder, kristna, shiamuslimer, sunniter, alawiter inte bara som symboler, utan med verklig representation och skydd. För att kunna göra det krävs demokratiska val. Samtidigt behöver Syrien hitta en balans mellan lokalt självstyre, men med tydlig centraliserad makt där våldsmonopolet ligger hos staten och inte miliser.

För det andra måste de utländska aktörerna sluta använda landet som arena för sina egna mål. Om varje lokal konflikt ska utnyttjas kommer våldsspiralen aldrig få ett stopp. Och slutligen behöver Syrien rättvisa. De som begick övergrepp under Assadregimen – och nu – måste ställas inför rätta. Rwanda visade efter folkmordet 1994 att rättskipning och försoning kan stoppa hämndspiraler.  Om förövare däremot fortsätter att gå fria, kommer människor fortsätta ta lagen i egna händer.