Clara Knäpper Bohman: Sverige har normaliserat det orimliga

I en intervju i Sveriges Radio berättar statsvetaren Ludvig Beckman att han lämnar Migrationsverkets etiska råd. I protest mot migrationspolitiska beslut han uppfattar som illegitima – och för att öka medvetenheten i samhället.

Äntligen, tänker jag. Någon som gör rätt.

Men ju längre intervjun pågår desto tydligare blir något annat. När samtalet rör sig om legitimitet, rätt och fel framställs Beckman nästan som en rebell. Och då infinner sig ångesten. Det som borde vara självklart – att använda sitt omdöme – framstår som radikalt. Som modigt.

Beckman speglar en samtid där ansvarstagande blivit ett hjältedåd. Där det blivit revolutionärt att motsätta sig utvisningen av en åttamånaders bebis. Modigt att ifrågasätta utvisningar av integrerade tonåringar som vuxit upp här. Tappert att kritisera beslut där människor rycks upp ur sina liv och skickas till länder de aldrig satt sin fot i – och där de i värsta fall riskerar sina liv.

Sveriges migrationspolitik får omvärlden att höja på ögonbrynen. The New York Times beskrev i våras den hårdare kursen. Samtidigt ser jag hur högkvalificerade vänner – doktorander, läkare, unga vuxna som vill bilda familj – lämnar landet, en efter en. Sverige är inte längre barnvänligt.

Min tyska mamma ansökte om svenskt medborgarskap efter 30 år här. ”Man vet aldrig hur långt de kommer gå.” Hon fick rätt. Permanenta uppehållstillstånd kan omvandlas till tillfälliga. Tilliten till staten undergrävs.

Ändå hävdar migrationsminister Johan Forssell (M) att Sverige har en rättssäker migrationspolitik eftersom domstolar fattar besluten. Men rättssäkerhet handlar inte bara om procedurer. Den förutsätter att statens ingrepp är proportionerliga och förenliga med människans värdighet.

Elias, åtta månader. Utvisning ansågs proportionerlig. Inte mot barnets bästa. Eller?

Moral har blivit privat. I tjänsten ska man vara neutral, korrekt, effektiv.

Annika Hirvonen (MP) svarar: Domstolarna följer lagen – det är lagen som är problemet. Legitimation handlar om procedur, legitimitet om rimlighet. Demokratisk process leder inte automatiskt till legitima utfall.

Det ser vi när 18-åringar utvisas till länder där de inte kan språket, aldrig varit i och inte känner någon – medan familjen får stanna. 

Migrationsministern säger att utvisningarna inte är rimliga. Men de är logiska konsekvenser av den politik och lagstiftning han ansvarar för. 

Motståndet finns. Kommuner vill ta emot fler. Vården larmar om beroendet av utrikesfödd personal. Ändå tvingades systrarna Darya och Donya lämna sin sjuksköterskeutbildning, familj och trygghet för att utvisas till Iran. 

Och trots att sju av tio svenskar ser asylrätten som en viktig mänsklig rättighet är kritiken förhållandevis tyst. Vår bekvämlighet och rädsla att säga ifrån gör oss medskyldiga till det omänskliga. För vi har vant oss vid att ansvar upphör där regelverket börjar. Moral har blivit privat. I tjänsten ska man vara neutral, korrekt, effektiv.

Det är lättare att följa regler än att bära ansvar. Men är det verkligen – djupt innerst inne – lättare att stänga av omdömet och bara lyda? När grymhet blivit norm och vi inte säger ifrån så ruttnar vi – med systemet – inifrån. 

Vi behöver göra exakt det som statsminister Ulf Kristersson (M) menar att vi inte ska. Belysa och prata om de enskilda fallen, som nu är många. För just där syns systemfelen.

Det verkliga hotet mot demokratin är inte att någon säger ifrån. Det är att så få gör det.

Det som oroar mest är inte enskilda beslut, hur absurda de än är. Det är hur snabbt de blivit normala. Hur lätt vi vant oss vid det orimliga. Sverige har normaliserat det orimliga – och varje gång vi tiger, varje gång vi intalar oss att ansvaret slutar vid regelverket, blir vi medskyldiga. Normaliseringen sker inte av sig själv. Den sker med vår medverkan.