Edgar Mannheimer: Sveket mot kurderna kommer att eka i generationer

Det är få saker som gör mig så förbannad som när jag tänker på västerländska politikers hyckleri. Principer som i ett läge är fasta som torkad betong börjar dallra som gelé så fort det blir svårt eller obekvämt. 

När Ryssland invaderar Ukraina mobiliseras Västvärldens moraliska kompass och Ryssland blir, med all rätta, en internationell paria. När Israel begår ett folkmord mot palestinierna i Gaza rycker man på axlarna i två års tid.

I det senare fallet hade jag intalat mig att det handlar om Europas exceptionella förhållningssätt till den judiska frågan och skuldkänslor för förintelsen. Att palestinierna, som poeten Mahmoud Darwish säger, har den unika oturen att ha just Israel som sin fiende. 

Men händelserna de senaste veckorna (år 2026 känns redan som flera decennier) visar att jag hade fel. Västvärldens hyckleri handlar inte om att ta särskild hänsyn till barn och barnbarn till Förintelseöverlevare. Den mår helt utmärkt utan sådana särskilda omständigheter.

Jag drabbades av en genuin chock när jag läste de europeiska ledarnas initiala respons till att Venezuelas president, Nicolas Maduro, och hans fru tillika chavistapolitiker Cilia Flores kidnappats (!) av USA. 

Jag förväntade mig inga stora fördömanden, än mindre faktiska åtgärder. Men när jag läste den brittiska premiärministern Keir Starmers och den franska presidenten Emmanuel Macrons uttalanden kunde jag inte tro mina ögon. 

Inte ett enda ord av kritik. Det venezuelanska folket kan “glädjas” åt att diktatorn Maduro försvunnit, sa Macron. Den brittiska regeringen har länge förespråkat ett “maktskifte” i Venezuela, sa Starmer. Den brittiska journalisten och författaren Ash Sarkar svarade Starmer att hon under lång tid förespråkat ett maktskifte i Storbritannien, “betyder det att Xi Jinping får kidnappa dig?”

Sen kom debatten om Grönland. Det verkar som om Trump menar allvar med hoten om att annektera området. Då återvänder den moraliska kompassen till förgrunden. Det talas om internationell rätt. Europeiska länder skickar, om än mycket få, soldater till Grönland. 

Ett handelskrig inleds mellan EU och USA. Man kan inte bara göra som man vill och roffa åt sig territorium, vad har vi att säga till om ifall Kina invaderar Taiwan? För sent. Om västvärlden någonsin hade ett moraliskt övertag gentemot det kinesiska kommunistpartiet har det nu försummats. 

Min 96-årige morfar tycker att USA borde ta Grönland.

– Vad har Danmark för anspråk på Grönland egentligen? Det handlar väl bara om kolonialism. Vi lever i en värld där länder tar det de vill ha. USA agerar väl bara rationellt. Bättre USA än Kina eller Ryssland.

Better the devil you know than the devil you don’t.

Men det senaste föremålet för västvärldens brutala hyckleri väcker helt nya nivåer av vrede inom mig. Kurderna i nordöstra Syrien har övergivits. Det kurdiska autonoma styret håller på att avvecklas efter att regeringen i Damaskus bekämpat den kurdiskledda militära kraften SDF. 

Vi står alltså inför en situation där en före detta IS-allierad våldsbejakande jihadist tagit makten i Syrien, Ahmed al-Sharaa (tidigare känd under sitt nom de guerre, Abu Mohammed Al Jolani) och driver ut den vänsterlutande, demokratiförespråkande och kvinnodominerade politiska organisation som bekämpade IS. 

Det tål att upprepas: Utan de kurdiska miliserna hade inte IS besegrats. Som Mustafa Can skriver: “De som nyss kallades terrorister blir aktörer. Det som var svartlistat blir en samtalspartner.” Var är det västerländska fördömandet? Var är stödet till de som räddade Europa från hotet från IS?

Det finns förstås nyanser i allt detta. SDF-styret i nordöstra Syrien har inte varit friktionsfritt. Den kurdiska ledningen har i flera fall agerat auktoritärt. Men att de helt lämnas åt sitt öde, att västvärlden låtsas som ingenting, får mig att må illa.

James Baldwin säger att man inte ska hata, eftersom man då avskärmar sig från verkligheten. Istället ska man känna och använda ett slags konstruktiv ilska. Jag ska försöka, James, men det är svårt just nu.