Göran Greider: Sång till ett dött äppelträd – som ekar av Palestinas olivlundar

Ett av mina äppelträd har dött. Hela våren gick jag och sneglade på det och hoppades att det ändå skulle ta sig efter att förra året ha verkat rättså medtaget, trots att det till slut bar en hel del frukt. I år kom det till slut några blommor på de översta grenarna men snart vissnade de bort i den kalla våren. Inte ett grönt blad på trädet. 

Det är ändå bra märkligt vad ledsen och bedrövad man kan bli över ett äppelträds död. Jag har fyra andra äppelträd av olika sorter men det här var det näst första jag en gång planterade på gården i Dalarna; det första var ett Säfstaholms äppelträd som jag satte för snart 25 år sedan för att sorten är extra härdig – den överlevde 40-talets krigsvintrar där många andra träd dog – men mest för att minnas min födelseort Vingåker, där det urgamla moderträdet står kvar och ännu bär frukt. 

Trädet som nu dött var ett vanligt Transparente Blanche. Tog man ett äpple direkt från grenen kunde det smaka friskt och gott, men mest var det mos och must de gick till. Och jävlar vad äpplen det kom på det. Bara från det trädet blev det säkert 20, 30 liter must. Men någon gång för flera år sedan måste ett rådjur ha skadat stammen och det var nog bara en tidsfråga innan det skulle ge upp. 

Träd bevarar minnen. Jag minns morgnarna när man kom ut och såg daggen på äpplenas kind. En het augustidag var de solens gyllene äpplen. Jag minns när trädet blommade varje vår och lyfte hela trädgården. Jag minns såren jag fick på huvudet när jag rev mig på någon låg gren. Jag minns septemberdagar då jag stod på en stege med huvudet i kronan för att beskära det – eller ”öppna” det som jag brukar säga för att undkomma våld i språket.

När jag står och tittar på det döda äppelträdet pågår attackerna mellan Israel och Iran. Min känsla är att en orsak till att Israel startade det här kriget är för att omvärlden skulle glömma Gaza och de krigsbrott som man begår där. Kanske har det lyckats. 

När jag stirrar på det döda trädet tänker jag snart på Palestinas olivträd. Olivträdet har i 1 000 år och mer varit palestiniernas älskade träd och alltmer en symbol för befolkningen. När oliverna skördas på hösten drar hela familjer ut för att plocka frukterna. Det är en stor händelse, både i ekonomisk mening och för den kulturella identitetens skull. Olivkvisten är en av de mest kända symbolerna för fred, försoning och hopp. I Bibeln återvände en duva till Noaks ark med en olivkvist i näbben. Koranen nämner olivträdet och olivoljan när den talar om ljuset från Allah.  

De sörjer inte bara en förlorad inkomst. De sörjer ett djupt sår i den egna identiteten. 

Men mer och mer leder tanken på olivträd till övergrepp. Israeliska bosättare hugger ner olivlundar på den ockuperade Västbanken. Genom årtiondena har jag läst om och sett bilder på förtvivlade palestinier som sörjer sina ibland tusenåriga olivträd när de är nedhuggna. De sörjer inte bara en förlorad inkomst. De sörjer ett djupt sår i den egna identiteten. 

När träd fälls eller dör kan det kännas som om världens undergång förebådas. Det uråldriga och gigantiska hemträdet i filmen Avatar störtar till marken när det bombas av kolonisterna och ett helt folk görs hemlöst. Ibland när jag stirrat ut över något kalhygge har tankarna gått till den fruktansvärda scenen i Avatar. 

Ett enda, blott kvartssekel gammalt äppelträds död förebådar inte världens undergång och ingen identitetsförlust. Men en lång relation upphör och går förlorad. Jag är säker på att mycket kärlek genom årtusendena har uppstått mellan människor och enskilda träd, träd som fanns där i barndomen på en gata på väg hem, träd som syntes genom fönstret i småskolan och som ögonen lyfte till från tråkiga skolböcker, träd som omfamnats och kramats om för att de inte ska kunna fällas, träd som ljuder av fågelsång: hela detta enorma och tysta samförstånd mellan människa och träd. 

Det är något med människor och träd. Samförståndet pekar ut ur den annars förhärskande mänskliga artegoismen. Frågan nu är om jag ska låta det döda trädet stå kvar i trädgården som ett minne, eller om jag ska såga av det vid roten. 

Jag kan inte bestämma mig.