Leo Vene: Alice Teodorescu Måwe passar så perfekt in i vår tid

30 minuter i SVT har tackat för sig. När Tidöregeringen lämnar public service att själva bära kostnaden för marknätet tvingas SVT till besparingar på hundratals miljoner och dumpar Anders Holmbergs korsförhör från tablån. Med det försvinner också ett av få forum i svensk tv där makthavare faktiskt pressas på svar.

Programmet var länge en frisk och välkommen fläkt i ett debatt-tv-klimat som kört fast i ren varieté. Bert Karlsson i Opinion Live. Glenn Hysén i Mötet. Joakim Lamotte i skottsäker väst.

I stället har SVT valt att rädda ”Skavlan & Sverige” – en norsk talkshow där rubrikerna kommit att handla om influencers hundar och relationer till matlådor snarare än sakpolitik – och satsa på programformat som ”Taxi Fouad”, en blek kopia av Jerry Seinfelds redan ganska trötta ”Comedians in Cars Getting Coffee”, samt tv-versionen av Emil Perssons podd ”Fördomspodden”. Format som syftar till att visa att politiker minsann också är människor, och som säger en hel del om bolagets nya riktning.

Det sista avsnittet av 30 minuter sändes i veckan. Riksbankschef Erik Thedéen fick sätta punkt – men överskuggades totalt av efterspelet till veckan innan. Sedan Alice Teodorescu Måwe lämnade Göteborgs-Postens ledarsida för Moderaterna 2019 har hon hunnit byta parti, arbeta som friskolelobbyist, anställas av DN, flirta med public affairs, sparkas från DN, investera i israeliska vapen och bli något av en informell ambassadör för Israel i Bryssel. Få hade nog på förhand gissat att KD-kampanjen ”Gränser & Frihet” skulle få en så tydlig Mellanösternprofil.

Underlaget var således gott. Det mesta kom dock att handla om de ”mecenater” som anonymt finansierar Teodorescu-Måwes ”personliga säkerhet”. Efter att hon metodiskt duckat Anders Holmbergs frågor har diskussionen gått på både högvarv och i rundgång, och jag ska därför inte dra den ett varv till. Men vi lär inte ha hört det sista.

Holmberg försökte även få rätsida på anklagelserna om antisemitism som hon så ofta använt som ett vapen för att tysta sina meningsmotståndare. Men även där valde hon att ducka och i stället fastna i resonemang om att kritiker av kriget lider av en ”masspsykos” och en ”besatthet av Israel”. Kommentar överflödig.

Samtidigt fortsätter verkligheten i världen utanför tv-studion, där Israel bombar libanesiska byar till grus dagarna i ända, trots vapenvila. I Debel i södra Libanon vandaliserades i veckan också en Jesusstaty med slägga av IDF-soldater – något som rimligtvis borde få en representant för ett kristet parti att reagera, men som i stället mötts av total tystnad.

Till hösten vill Teodorescu Måwe in i riksdagen. Hur lojala hennes fans på X faktiskt är – och hur djupa mecenaternas fickor är – återstår att se. Frågan är också om hon har för avsikt att vara en lagspelare eller om hon tänker fortsätta som politisk frifräsare med andra länders bästa för ögonen, särskilt när regeringen åtminstone på pappret försöker inta en något mer kritisk hållning gentemot Israel.

En sak är dock tydlig: hon behärskar konsten att vara arg och driva konflikt. I en politisk samtid som allt mer liknar ett kommentarsfält är det egenskaper som premieras.

I det ljuset framstår kanske nedläggningen av 30 minuter som logisk. Ut med den ansvarsutkrävande – ”politiskt färgade” – journalistiken, in med tv som antingen gör politiker till människor eller människor till politiker. Länge leve konflikten. Länge leve varietén.