Edgar Mannheimer: Haveri om en åsikt i Kvartal får styra myndigheter

I mina flöden de senaste dagarna är det många upprörda medborgare som hävdar att det pågår ett byråkratiskt krig mot svenskt muslimskt liv. Eller som 32 undertecknare i Aftonbladet Debatt formulerar det: en “utradering av muslimskt samhällsliv” i Sverige. De senaste veckornas utspel gör det svårt att opponera sig mot den tesen, men jag tror att det handlar om mer än en utradering av muslimskt samhällsliv. Med tanke på turerna kring biografen Zita är det tydligt att det handlar om en rätt obehaglig symbios mellan högermedia och en högerregering.

I veckan avslöjade Dagens ETC att Jämställdhetsmyndigheten har fryst utbetalningen av ett beviljat statsbidrag till den feministiska föreningen Män och dess våldsförebyggande arbete. Varför? För att generaldirektör Lise Tamm reagerat på medial “uppmärksamhet” som ett av Män arrangerat panelsamtal drog till sig.

Högertidningen Kvartal publicerade en lång redovisning av detta panelsamtal, som handlade om Myten om den farliga muslimska mannen. Bland panelisterna fanns Kitimbwa Sabuni som länge varit språkrör för Afrosvenskarnas riksförbund, författaren Johannes Anyuru och den muslimska samhällsdebattören Rashid Musa, med flera. Mäns ordförande Shahab Ahmadian inledde som talare.

Om det är så att generaldirektör Lise Tamm grundat sitt beslut på Kvartals publicering är det ett haveri i sig. Efter att ha läst de drygt 20 000 tecknen slås jag av tanken, “är det här journalistik?”

Artikelförfattaren återger sina betraktelser och reflektioner av ett panelsamtal han uppenbarligen tycker är befängt. En bisarrt anklagande ton förekommer i samband med skildringar av helt vanliga företeelser som, “Samtalet fortskrider genom att varje panelist får en fråga och gott om tid att svara” och “Så kallade Palestinasjalar och slöjor är frekvent förekommande, likaså kommunala loggor på tygväskor. Offentligt anställda som antecknar och tar bilder.”

Kvartal verkar tycka det så lustigt att en åhörare stämt in med “bra sagt wallah” att det blev en hel mellanrubrik i texten.

Han beskriver de muslimska männen på scen (som har som syfte att problematisera bilden av farliga muslimska män) bland annat som islamister och för att styrka det citeras framför allt högerdebattörer som Peter Wennblad, Sofie Löwenmark och Christer Sfeir.

“Reaktionära opinionsbildare menar att”, är inte samma sak som att hänvisa till en allmän uppfattning, eller en faktiskt expert på området eller en annan neutral bedömare.

Artikelförfattaren fortsätter med sina subjektiva betraktelser och skäms inte för det heller:

”Jag ögnar igenom programmet, anar några röda trådar. Ordet folkmord förekommer frekvent, men fokuset är mindre på katastrofer i Sudan eller Nigeria. Det bara slår mig i all hast.”

Jag tar mig för pannan. Men sen kommer nånting som liknar en granskning! Jag sätter nästan kaffet i halsen. Artikelförfattaren har upptäckt att föreningen Män gett bidrag till en stödchatt för killar i Armenien. Jag ser framför mig hur artikelförfattaren långsamt drar på sig Sherlock Holmes-mössan och tar fram förstoringsglaset ur trenchcoatens innerficka. Nu jävlar.

Han hittar en hemsida och ett telefonnummer. Han ringer telefonnumret. En kvinna svarar som inte talar engelska. Oj oj oj. De hörs på Whatsapp istället. Hon är socialarbetare. Han ställer frågor. Hon svarar på knackig engelska men säger att chefen ska höra av sig. Det gör han inte. Och artikelförfattaren… ger upp?

Han återgår istället till reflektioner och betraktelser.

”En lekmannaanalys – uppbackad av flyktiga samtal i farten – är att besökarna oftast är offentligt anställda i regioner och kommuner.”

Från en lekman till en annan lägger jag gärna fram min egen analys: Lise Tamm och Jämställdhetsmyndigheten har beslutat att frysa finansiering till en svensk förening som verkat i flera decennier baserat på ett ”reportage” i en högertidning som knappt skulle godkännas på journalisthögskolan. Detta är förstås bara denna kolumnists spekulation.