Somar Al Naher: Putins drönare över Polen är en giftig salamiskiva

Rysslands president Vladimir Putin vet vad han gör. De ryska drönarna över Polen markerar en framflyttning av Kremls positioner. Polska myndigheter registrerade 21 drönare i luftrummet. Tre sköts ner av stridsflyg, flera kraschade på polskt territorium och några försvann från radarn. Som följd fick flygplatser stänga, Nato-länder mobiliserade och premiärminister Donald Tusk varnade för att Polen nu befinner sig närmare en öppen konflikt än någon gång sedan andra världskriget.

Utåt kan drönarincidenten se ut som ett misstag, men så är det knappast. Många experter beskriver Moskvas taktik som ”salami slicing”. Uttrycket syftar på att använda små, gradvisa steg som var för sig kan avfärdas som olyckor, tekniska fel eller marginella avvikelser men som tillsammans förändrar spelplanen. Poängen är att hålla sig precis under tröskeln för vad som skulle utlösa ett fullskaligt krig, men tillräckligt aggressiv för att testa gränserna och så split i väst.

Att Moskva nu försöker förklara bort händelsen passar väl in i denna logik. Men få tror att ett tjugotal drönare av en slump skulle ha hamnat på fel sida gränsen. Intrånget är med stor sannolikhet ännu en medveten provokation, ett test av hur snabbt Nato svarar och hur stark den politiska viljan är att försvara EU:s gränser.

Frågan är inte längre om, utan hur ofta Moskva kommer att fortsätta testa Europas gränser.

Salamiskivorna är en metod som ryska makthavare har förfinat under decennier. Redan under kalla kriget genomförde Sovjetunionen luftrumskränkningar och andra provokationer för att kartlägga västs reaktionsförmåga. Under Putins tid vid makten har Ryssland systematiskt kombinerat militär makt och rena invasioner med hybridkrigföring, det vill säga cyberattacker, psykologisk krigföring och desinformation.

Kriget mot Georgien 2008, annekteringen av Krim 2014 och invasionen av Ukraina 2022 är några av de mest brutala uttrycken.

När Krimhalvön annekterades 2014 var det först beväpnade män i gröna uniformer utan några militära beteckningar som dök upp. De tog kontroll över flygplatser, myndighetsbyggnader och vägar och kallades ”små gröna män” eftersom deras ursprung var oklart. Moskva förnekade länge att de var ryska soldater, trots att det senare stod klart att det var specialförband. Strategin byggde på att skapa förvirring och fördröjning i västs reaktion, tills det var för sent att rulla tillbaka annekteringen.

Att pressa Polen är både symboliskt och strategiskt för Ryssland och tidpunkten är heller ingen slump. Samtidigt som drönarna flög över Polen pågick den stora rysk-belarusiska militärövningen Zapad 2025, där scenarierna ofta bygger på angrepp mot Natos östra flank. I kombination med tidigare intrång över Rumänien och Baltikum förstärker det bilden av ett mönster snarare än en isolerad händelse. Frågan är inte längre om, utan hur ofta Moskva kommer att fortsätta testa Europas gränser.

Reaktionen från Europa blev denna gång mer konkret än tidigare. Men kontinenten befinner sig i en delikat situation. Om länderna svarar för kraftigt riskerar vi eskalation, men om det blir för svagt kommer Putin att utnyttja det. I den gråzonen kan Moskva fortsätta pressa, bit för bit.

Ett uttalat mål för Putin är att Nato ska drivas tillbaka. Han vill försvaga förtroendet för alliansen och splittra dess medlemmar så att Ryssland kan diktera villkoren i sitt närområde. I praktiken handlar det om en buffertzon av stater där Moskva har inflytande och där väst inte kan placera militär.

Kriget mot Ukraina syftar till att stoppa landets integration med EU och Nato, men också till att göra Ukraina till en stat under rysk kontroll, eller åtminstone tillräckligt försvagad för att aldrig kunna utgöra ett hot mot Moskvas intressen – eller fungera som en förebild för demokratisering i Ryssland.