Som liten flicka låg jag och tittade ner i vattnet genom det kvadratiska hålet i golvet i sjöboden. Träluckan stod öppen, och de långa gångjärnen var grönbruna av alger. Grönt svajande sjögräs. Snabba spigg simmade ryckigt. Jag hade några brödsmulor och när jag släppte ner dem i vattnet så skockades de tunna fiskarna, smulorna var borta på några sekunder, om och om igen. Fiskarna blev aldrig mätta.

På väggarna hängde fiskedon och flöten. Allt i sjöboden var grått. Sjöbotten genom luckan var lysande grön. Sommardofterna var bräckvatten och tjära, fiskrens och smörjolja. Jag kan när som helst vara där igen, många decennier senare. Det räcker med en vindpust vid en brygga.