Göran Greider: Marx gör mig fortfarande hoppfull

Ett citat från Karl Marx lyder: 

”Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är för handen eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande.”

Jag återkommer ibland till det för att bota den pessimism och uppgivenhet som är så lätt att känna idag. Citatet har mer än 150 år på nacken. När jag nyligen hörde om det misslyckade FN-möte som inte ledde till något globalt avtal om att minska plastens katastrofala effekter på haven och biosfären, ja, till och med våra kroppar, var den första tanken: Praktiskt taget allt tycks i våra dagar omöjligt. 

Men det där Marxcitatet klingade ändå till i mig. Vi, mänskligheten, har trots allt identifierat en uppgift som faktiskt går att lösa. För 20 år sedan ställde sig få fortfarande ens den uppgiften. Nu gör vi det, eller i vart fall så pass många människor att det i Marx mening föreligger en uppgift, ett uppdrag.

Det oinfriade hoppet om ett internationellt avtal som förhindrar plastens växande föroreningar av biosfären svävar över det uteblivna avtalet. Det icke-uppfyllda hoppet säger oss att det är fullt möjligt att göra något åt problemet. Ty vi har ställt oss uppgiften. De materiella betingelserna för lösandet av uppgiften föreligger. 

Detsamma kan sägas om klimatkrisen. För närvarande tyder trots det mycket litet på att en avgörande vändning mot minskade utsläpp är på väg. USA har lämnat Parisavtalet. Den svenska regeringen har på kort tid förvandlat Sverige från ett föredöme till motsatsen. 

Men vi har ställt oss uppgiften. I alla fall har en väldig massa människor, såväl experter som vanligt folk, frågan i sitt medvetande på ett sätt som den inte hade för en generation sedan. Det är som om en skugga följer all utebliven politik. Hoppets skugga, eller med Marx idé: att själva möjligheten existerar. 

I den politiska debatten förekommer ordet utopi numera nästan bara i negativ mening.

Våra samhällen och hela civilisationen är på sätt och vis övermogna av möjligheter. Ändå regredierar samhällena. Det är en märklig situation. I den politiska debatten förekommer ordet utopi numera nästan bara i negativ mening. Något är omöjligt, ja, direkt vansinnigt att försöka få till stånd, och kallas därför för utopiskt. 

Ett mer jämlikt samhälle? Omöjligt – det hämmar tillväxten och entreprenörerna. Kortare arbetstid – idiotiskt, eftersom vi borde arbeta mer för att få vår välfärd. Nedrustning – livsfarligt, så som världen ser ut. Men varje gång det omöjliga i olika reformer och framtidsvisioner framhävs, är det som om det utopiskas skugga växer. 

När John F Kennedy på allvar på 1960-talet satte igång kapprustningen för att sätta en människa på månen motiverade han det med följande formulering: ”Vi ska göra detta inte för att det är lätt, utan för att det är svårt.” 

Denne president var knappast någon stor samhällsfilosof, men det är rätt fantastiskt att han i detta fall tänkte som självaste Marx: att vi nu kan ställa oss uppgiften. Vi kan lösa problemet (även om just en månlandning inte borde ha betraktats som en prioriterad satsning…).  

Också ett annat tankespår hos Marx har alltid fängslat och tidvis även direkt tröstat mig. Det är tanken att vi fortfarande lever i den mänskliga förhistorien och att den verkliga historien – där vi är fria från egendomens övermakt (men naturligtvis får andra konflikter) – ännu inte ens har börjat. 

Det häpnadsväckande perspektivet får dagens makthavare att framstå som futtiga, krigen som bedrivs som ofattbart meningslösa och oförmågan att ta itu med den avgörande klimatfrågan som häpnadsväckande naiv. Ty när den verkliga historien, som Marx profeterade om, en gång inleds kommer vi att se tillbaka på vår tid som underligt inskränkt och kortsynt. 

När ska vi lösa de problem som vi redan har möjligheterna att lösa? När ska den verkliga historien börja? Det skenbart naiva i dessa två frågor och att de överhuvudtaget kan utsägas fyller mig med tillförsikt.