Leo Vene: Markus Allard vill till riksdagen – vad kan gå fel?

Det är en märklig tid i svensk politik. De etablerade partierna har närmat sig varandra så mycket att politiken reducerats till nyansskillnader i samma grumliga färgskala. Retoriken är välbekant, verktygen likaså och handlingsutrymmet begränsat. Skillnaderna är så subtila att till och med Ebba Busch (KD) passat på att flirta öppet med Socialdemokraterna inför valet.

I förra veckans 30 minuter pressades Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist om regeringsfrågan. Även om journalistiska spekulationer månader före ett val kan kännas tröttsamma, var det intressant att höra henne betona vikten av att inte stänga några dörrar. Dörrar är för oansvariga, fick vi veta – inget för Centerpartiet. Detta trots att partiet går till val på att just stänga dörren för både SD och V.

I sådana lägen av politisk otydlighet uppstår ibland utrymme för partier som säger sig tala klarspråk när ingen annan törs. År 2010 hette det partiet SD. Trots att partiet i dag är Sveriges näst största – med partikansli i hörnet mot slottet – lyckas man fortfarande övertyga sina väljare om att man är en motkraft till etablissemanget. Inte helt olikt hur många amerikaner intalat sig att en mångmiljardär med guldtoalett står på deras sida.

Ett betydligt mindre parti som fått uppmärksamhet på senare tid är Örebropartiet. Ett lokalt parti som – precis som SD – uppvisar flera av de drag som statsvetarna Cas Mudde och Cristóbal Rovira Kaltwasser beskriver som typiska för populismen i sin bok ”Populism – en kort introduktion”. Det handlar om den förenklade uppdelningen mellan ”folket” och ”eliten”, där skattebetalare ställs mot politiker och tjänstemän.

I stället för ideologisk tydlighet erbjuder den högljudde partiledaren Markus Allard (ÖrP) direktdemokratiska genvägar – fler folkomröstningar! – för att förstärka bilden av ett etablissemang som tappat kontakten med verkligheten.

Partiet driver också frågan om sänkta politikerlöner – symboliskt stark men med marginell effekt på den faktiska statsbudgeten. Retoriskt är det effektivt: det signalerar närhet till ”vanligt folk” och avstånd till makten. Enkla lösningar för enkla människor.

ÖrP beskriver sig som ”varken höger eller vänster”, men den positioneringen är sällan politiskt neutral. Den landar ofta i samma terräng där invandringskritik och selektiv folkhemsnostalgi har goda växtförhållanden. Och det är knappast en slump att en betydande del av partiets sympatisörer är gamla sverigedemokrater.

I veckan ställde Allard till med en scen i Örebro regionfullmäktige och skrek från talarstolen att oppositionsrådet Sebastian Cehlin (M) var ”en idiot” och ”ett jävla fån”. Enligt Allard hade Cehlin dessförinnan ”dragit till” partikollegan Glenn Roswall (ÖrP) “i ansiktet så att glasögonen flugit av”. Påståendet fick senare justeras något när Roswalls egen film inte riktigt motsvarade den våldsamma beskrivningen. Episoden illustrerar en politisk stil där konfrontation och dramatik konsekvent står i centrum.

Nu siktar ÖrP på riksdagen 2026. Partiets 4,11% i regionvalet 2022 ska förädlas till nationell framgång. På X delas och gillas klipp där Allard larmar och gör sig till och bygger bilden av en rörelse i medvind.

Samtidigt visar erfarenheten att stark digital entusiasm lätt föder en övertro på den egna räckvidden. Fråga bara AfS om de tio miljoner valsedlarna som beställdes inför valet 2018. 

Men om KD känns för sossiga, M för ängsliga och SD för etablerade – varför inte slänga i väg högerrösten på Örebropartiet? 

Ett parti som hellre skriker än förhandlar, hellre förolämpar än debatterar, och som tänker krossa eliten lite i taget genom att gräla sig genom regionfullmäktige tills samhällsstrukturen ger vika av utmattning. Det är så stabila majoriteter byggs och långsiktiga reformer blir verklighet. Vad skulle rimligen kunna gå fel?