Peter Hellman: Lilla människan blir utan advokat mot Försäkringskassan

Justitiekanslern (JK) har gjort det igen. I ett färskt beslut avslår staten en begäran om ersättning för rättegångskostnader från en kvinna som vunnit mot Försäkringskassan – med hänvisning till att det ”ställs låga processuella krav på enskilda i förvaltningsmål”. 

Det är ett resonemang som vittnar om en förbluffande von-oben-mentalitet. Att driva process i domstol kan kanske framstå som enkelt för JK där de sitter i Birger Jarls torn, men för de flesta enskilda innebär att ta strid mot en myndighet stress, osäkerhet och ekonomisk utsatthet.

Förvaltningsmål rör ofta avgörande frågor i människors liv. Sjukpenning, försörjningsstöd, återkrav, bostadsbidrag, körkort, assistansersättning med mera. Det är inte perifera frågor, utan sådana som kan avgöra huruvida en individ får behålla sin inkomst, sin rörelsefrihet eller sin trygghet.

Ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsmål kan i dag bara utgå i undantagsfall. I praktiken är det därför nästan alltid den enskilde själv som får stå för kostnaden, oavsett om man vinner mot myndigheten eller inte. Det innebär att den som inte har råd att anlita juridisk hjälp i många fall avstår från att överklaga ett felaktigt beslut. Den som trots allt gör det, riskerar att stå med en seger i sak – men med en nota på tiotusentals kronor. Det är orimligt.

I brottmål har den misstänkte som huvudregel rätt till offentlig försvarare, även om också denna rättighet försvagats på senare tid. I migrationsmål finns offentliga biträden. Men i förvaltningsmål, där individen möter staten på liknande sätt, saknas i princip motsvarande skydd. Det är en obalans som är svår att försvara rättspolitiskt.

Centrum för rättvisa har drivit flera mål i syfte att förändra denna ordning. Men det borde inte krävas strategiska processer av ideella organisationer för att garantera något så grundläggande som rättsskydd. När Justitiekanslern och domstolarna inte förmår upprätthålla en rimlig balans mellan individ och stat är det därför lagstiftaren som måste gripa in. 

JK menar att de processuella kraven i förvaltningsmål är låga. Vad det innebär i praktiken är att domstolen har en plikt att utreda och försöka förstå vad den enskilde menar. Men det förändrar inte att det kan vara svårt för någon utan juridisk utbildning att identifiera vilka beslut som går att överklaga, tolka motiveringar, finna goda argument eller veta vilka beviskrav som gäller. Rätten att försvara sig mot staten måste vara verklig, inte bara formell.

JK:s uttalande känns sannolikt verklighetsfrämmande för alla de som drivit process mot Försäkringskassan, Skatteverket, Transportstyrelsen eller andra myndigheter. De som tvingats stå ensamma inför både myndigheten och domstolen; den lilla människan omgiven av statens institutioner. Visserligen har Sverige oberoende domstolar, men i praktiken upplevs ofta systemet som en enhetlig front. 

En studie visar också att chansen att vinna mot myndigheterna mer än tredubblas när man har ett juridiskt ombud. Mot den bakgrunden borde det åtminstone vara en självklarhet att staten betalar den enskildes rättegångskostnader när staten förlorar i domstol. Man borde dessutom överväga att gå ännu längre och tillerkänna enskilda ersättning även när de förlorar i sak, men där det varit befogat att överklaga ett beslut på grund av exempelvis oklarheter i det. 

I en tid när regler skärps och fler beslut får mer ingripande konsekvenser är det inte rimligt att rättssäkerhet förbehålls dem som har medel att försvara sig. Värnar vi rättssäkerheten måste vi ge alla tillgång till rättvisa; särskilt de som inte tycker att det är en enkel sak att sitta inför domarna i en förvaltningsdomstol och än mindre kan formulera sig så att det leder till framgång. Det är dessa människor lagstiftaren borde värna när JK inte gör det.

JK brukar kallas statens advokat.

Men vem är egentligen den lilla människans?