Gurgin Bakircioglu: Lars Beckman har Moderaternas nycklar till extremhögern

Det kommer en dag då Moderaterna låtsas att Lars Beckman var ett misstag. En gubbe som spårade ur. Men det vet vi redan nu att han inte var. Beckman är ingen olycka. Han är en funktion. En testballong med partibok. Moderaterna gav honom nycklarna till ytterhögern och låtsas nu som om de inte vet vad han gör där inne. Men allt han gör ingår i arbetsbeskrivningen.

I slutet av april dök hakkorsbanderoller upp vid Essingeleden i Stockholm. Under ett inlägg i TV4:s kommentarsfält på Facebook skrev Beckman: ”Har palestinierna satt upp dem?”. Det är ju bara en fråga, eller hur.

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) reagerade. De förstod vad det var. “Det syftade uppenbart till att underblåsa misstro och fientlighet mot palestinier för att de är palestinier“, skrev de i sitt uttalande.

Men från Moderaterna kom ingenting.

Och det är just det som är poängen.

Det Beckman gör är inte nytt. Det är bara mer synligt nu.

Lilian Sjölund skriver i en ledare i DN: ”Hur mycket ett parti som Moderaterna än ser på en medlem som fotsoldat borde det finnas en gräns.”

Hon sätter fingret på tystnaden som gjort att Moderaterna blivit hem åt just den sortens content. Det som en gång var högerextremt är nu vardag.

Beckman är inte en avvikelse. Han är ett verktyg. Ett test.

För vad Lars Beckman gör är inte politik. Han är en fabrik som producerar sociala medier-inlägg.

Han är den vita Hanif Bali. Han som gång var riksdagens mest högljudda bakgrundsfigur. Invald 2010, utan ordinarie utskottsplats och utan ett enda anförande eller interpellation på nästan tio år. 

Beckman i sin tur påstår att medierna har en agenda, men själv har han bara ett X-konto och en riksdagslön. Till skillnad från Bali, som jag visste fanns på riktigt, trodde jag länge att Beckman inte existerade. Jag har bara sett honom som avatar.

Man ser honom aldrig i en debatt. Aldrig på Järvaveckan eller i Almedalen. Aldrig på bild med partiledningen. Men alltid där kommentarsfälten kokar. Han vet exakt vilka trådar han ska dra i. När någon skriver att Sverige har förändrats, svarar han med content. Det är där han har hittat sin nisch. Med ett nästan komiskt öra mot marken har han blivit kulturkrigets lokalreporter från det vita internet.

Och precis som Bali frontas Beckman ogärna av partiledningen. De dyker inte upp i partiets valfilmer. Han är aldrig på scen men fyller ändå en funktion. För de fyller en funktion. Ulf Kristersson behöver Beckman som en som kan säga det han själv bara vågar spåna på i duschen, efter morgonmilen när han springer för hälsan och för nästa valseger.

Beckman är en ytterkantsperson. En kulturkrigare som skickas ut för att se hur långt ytterhögern kan tänja Moderaternas gränser. Partiledningen säger ingenting, och just i det ligger strategin. Han fungerar som en kanariefågel i gruvan. Om han får leva vidare i flödet vet partiledningen att luften fortfarande går att andas.

När Beckman delar texter från högerextrema sajter där aktivklubbar hyllas som vältränade män som bejakar sin manlighet, är det ingen slump. Det är en jävligt tydlig signal.

Leonidas Aretakis skriver i Flamman om hur Beckman återkommande sprider ytterhögerns artiklar, attackerar Bonniermedier och utmålar sig själv som en sanningssägare i ett land där ingen annan vågar. När Beckman säger Bonnier menar han judisk makt. 

Aretakis påminner om att ytterhögern inte vinner genom att övertyga utan genom att flytta gränsen för vad som kan sägas. Det är exakt det Beckman gör. Och varje gång det inte kostar honom något, varje gång partiledningen är tyst, då har han lyckats. 

De säger att de vill rädda Sverige från extremism, men de kan inte ens rädda sig själva från Lars Beckman.