Göran Greider: Låt visenten komma tillbaka till oss

Hur skulle jag reagera om jag mellan träden i dalaskogen plötsligt skymtade en visenttjur? Ja, hur skulle min hund reagera? Visenten har vassa horn, kan väga upp till 800 kilo. I tanken förs jag tillbaka tiotusen år i tiden, när visenter strövade i det som nu är södra Sverige. Men i verkligheten? 

Jag skulle förstås bli rädd. Något i mig skulle stelna till. Jag skulle ropa in hunden, som möjligen redan skulle ha börjat skälla, eller troligare: Krypa ihop med svansen mellan benen och titta mot mig för hjälp fast jag är lika hjälplös.  

Det finns vissa planer på att återintroducera detta djur på svensk mark. Och jag skulle älska om så skedde. Idag finns det redan visenter i hägn på några platser i Sverige och på ön Bornholm lever ganska många. I Bialoweziaskogen i Polen har jag faktiskt sett levande visenter, men inte i den vilda skogen där en stor stam finns många årtionden nu, utan i ett hägn. 

När vi vandrade genom själva skogen, den sista urskogen i Europa, letade blicken efter visenterna mellan de solglittrande lövträden men vi såg ingen. För hundra år sedan fanns inga av dessa djur i Bialoweziaskogen. Under loppet av några århundraden sköts de bort i östra Europa, de sista i nationalparken Bialowieza, kanske av uthungrade förstavärldskrigssoldater. Människan har utrotat de flesta av de stora gräsätare som en gång strövade över den europeiska landmassan och hon gjorde troligen detsamma också på den amerikanska kontinenten när hon en gång anlände dit. Så försvann de: Jättesengångare, grottbjörnar, mammutar, ullhåriga noshörningar. Idag vill högerpolitikerna, inte minst i den svenska regeringen, åt vargen mer än på länge: De vill ensamgöra Homo Sapiens än mer. 

Varför är det en bra idé att låta visenten komma tillbaka till oss? Uroxen är utdöd sedan länge, den går inte att få tillbaka. Men visenter vore en glädje. För det första är det bra därför att vi, alltså det mänskliga samhället, därmed kan göra botgöring för en åtminstone en liten del av den skuld till utrotningen av andra arter vi är skyldiga till. 

För det andra: Min egen artegoism, som går som en massiv stålbalk genom hela denna civilisation, skulle skakas om då jag finge syn på detta mäktiga djur i naturen och jag tror inte något är viktigare idag, när artutrotningen skenar och den biologiska mångfalden krymper: att också vi ibland känner hur vi krymper inför det vi möter i naturen.  

Men för det tredje skulle visenterna uträtta en massa goda saker, så kallade ekosystemtjänster, i markerna. Deras betande håller igenväxningen och förbuskningen av landskapen i schack i en tid när ängar och hagar försvinner. En visent kan stoppa i sig uppåt femtio kilo föda om dagen. En visent är en landskapsingenjör, som det heter i en rapport från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).  

När SLU och Skogssällskapet utrett frågan har de kommit fram till att ett ganska stort område i Västmanland kunde passa för visentens återkomst. (Se den hundrasidiga rapporten med den något byråkratiska titeln "Genomförbarhetsanalys av återintroduktion av visent (Bison bonasus) till Sverige”. Men trots titeln är rapporten otroligt spännande!) 

Det är givetvis tusen komplikationer – inte minst juridiska – med ett sådant projekt. Visenten kan ställa till skador för jordbruket. Och finns det vägar och trafik på nära håll ökar risken för viltolyckor. I den utredning som gjorts påvisas dock att risken för viltolyckor är långt mindre än för olyckor med älg. 

Och det har också gjorts en hel del observationer av hur farlig denna mäktiga gräsätare kan vara för människan. Svar: Den är inte särskilt farlig. Korna viker oftast undan - särskilt om de har kalvar - när de känner vittringen av människa medan tjurarna kan vara litet grinigare men också de retirerar och blir till slut stående där på avstånd, om än med litet ilsken uppsyn och kanske stampande med klövarna, så att jag och min hund skulle ha gott om tid att själva vika undan och lämna plats för en länge sedan saknad medvarelse i ekosystemen.