Göran Greider: Jag tror det är dags att tala mer om socialismen

Sedan lång tid tillbaka är ordet socialism praktiskt taget helt borta ur det politiska språkbruket. Och inte bara ordet: nästan allt slags socialistiskt tankegods har lakats ur politiken. Varje föreställning om att samhället borde kunna ordnas på ett i grunden annorlunda sätt är för närvarande bortsopad. Nyliberalismen dränkte sådant alltmer under åttiotalet och framåt och i nästa våg suddade individuellt rättighetstänkande – oftast översatt till identitetspolitik på vänstersidan – ut alla frågor om den grundläggande fördelningen av ekonomisk makt.

I våra dagar, som kan kännas som de yttersta tiderna, har en ny urspolning av det sista socialistiska tänkandet ägt rum: Militarismens oerhörda flodvåg. I ett enda slag har den raderat ut de sista stora fördelningspolitiska konflikterna så att konfliktlinjerna mellan riksdagspartierna är utplånade.

Vi befinner oss i ett läge där det, för svenskt vidkommande, inte ens blir minsta kritiska debatt när det visar sig att de tre ubåtar som försvaret beställt kommer att kosta 25 miljarder istället för nio. Hade en sådan kostnadsexplosion gällt något annat, till exempel ett vägbygge eller en sjukhusanläggning, hade debattens vågor gått höga. Men inte nu: Militära utgifter trumfar allt, från klimatåtgärder till sociala investeringar.

Den socialdemokrati som klagar högljutt på att skatterna sänks, vågar inte knysta ett ord om att de borde höjas igen. När den frågan ställs kommer långa utläggningar om ingenting och det yttersta argumentet mot skattehöjningar för de rika lyder: Det är omöjligt under den globala kapitalismens herravälde. Och där upphör tänkandet.

Jag skulle vilja påstå att det inte ens finns ett språk för att säga emot längre, därför att den stora visionen om ett jämlikt samhälle, där frihet kan fördelas långt mer och bättre så att den når alla, är utsuddad. De rödgröna kan mycket väl vinna nästa val, men de rödgröna har ingen grundläggande annorlunda agenda.

Det är socialismens år noll. Vänstern, socialdemokratin och arbetarrörelsen har nästan helt vant sig av vid att ställa de systemkritiska frågorna: Vem ska äga vad? Hur är makten över samhället fördelad längs klassgränserna? Måste inte samhällsekonomin planeras, verkligen planeras mycket mer, om vi ska klara såväl klimatet som den växande ojämlikheten? Varifrån kommer miljardärernas rikedomar, har de själva arbetat ihop till dem eller har några fler varit inblandade?

Och kom ihåg: de systemkritiska frågorna leder, om de ställs på allvar, till de tabubelagda frågor om hela vår civilisation: Hur mycket ekonomisk tillväxt tål planetens biosfär?

Om det är något jag hoppas inför detta år, så är det att de grundläggande maktfrågorna åter kommer upp till ytan. Högerpopulisterna har lyckats lura i stora delar av befolkningen att det är de som ställer de där avgörande, idépolitiska frågorna om ett annat samhälle. Det gör de inte.

Högerpopulismen är helt enkelt en konsekvens av nyliberaliseringen av samhället. Den är hundraprocentigt systemlojal. Den utgör den doktrinera marknadsliberalismens högsta – om än av marknadslliberalerna själva oönskade stadium, dessa marknadsliberaler som aldrig kommer att förstå vilket monster de frambesvärjt genom att skapa ett tusen gånger mer otryggt samhälle.

Varken marknadsideologerna eller högerpopulisterna kan lösa några avgörande ödesfrågor. De förstår inte vad ojämlikhet gör med ett samhälle och de räknar i slutändan inte med att några planetära gränser existerar.

Socialister förstår vad ojämlikhet gör med ett samhälle och de börjar också inse att det finns absoluta gränser för vad biosfären tål av överexploatering.

Jag tror det är dags att oftare tala om socialism, om hur ett annat samhälle kan se ut, om klassfrågor och inte nöja sig med att modifiera skatteskalorna eller ägna all energi åt enbart moraliska attacker på fantasilösa och systemlojala högerpopulister eller marknadsliberaler som intet förstår av det samhälle de skapat.