Göran Greider: Jag hamnade i nationalismens bubbla, i ett land utom sig

Ja, jag fick en smärre chock över att det var så mycket folk på den utställning med Lars Tunbjörks fotografier som öppnade förra veckan på Kulturhuset. Nej, jag ska inte begå en recension av utställningen eller av den fotobok från 1993, Landet utom sig, som nu har återgivits – för jag har själv skrivit i den nya och gamla upplagan. Det är besökarna på utställningen jag vill åt. 

Jag såg ju hur deras ansikten lyste när de gick runt och betraktade fotografierna av ett på samma gång mycket folkligt och mycket kommersialiserat Sverige, bilder som snart har nästan ett halvsekel på nacken men ändå känns som om de togs igår. Ögon riktades mot foton där ett par håller upp falukorvar i händerna och ser nollställda ut, eller ungar som i sina blåa cykelhjälmar ser ut som besökare från en annan planet som blickar ut över en främmande värld av varuhus och kundparkeringar. Vad var det alla blickar sökte efter? 

Jag tror det var uppåt fjortonhundra personer som dök upp på vernissagen. Kön ringlade ändlös utanför lokalen. Jag fick en flashback: samma känsla av överväldigande intresse för det svenska minns jag från utställningen om Sverige och Norden som öppnades i februari förra året på Nordiska museet. Det var knökfullt. Folk satt i trappor inne i muséet i väntan på att få komma in och se – ja, vadå – Sverige? 

När jag vandrade genom den utställningen kunde jag notera att det som kanske varit det allra mest avgörande i modern svensk historia – folkrörelsernas omstöpning av ett reaktionärt överhetsland till en demokratisk stat där folk från arbetarklassen plötsligt satt som ministrar – var nästan helt frånvarande. Jag fick en känsla av att besökarna inte ens fattade hur ekande tom utställningen i detta avgörande hänseende var. Besökarnas ögon lyste av en längtan efter att få skåda Sverige.  

Vet inte folk redan vad Sverige är? Magdalena Andersson försäkrar ju i snart sagt varje tal hon håller att Sverige måste bli mer som Sverige, som om alla visste vad hon menar med det. 

Det som nu pågår i detta land är i själva verket en stor strid mellan en kulturkonservativ bild av nationen Sverige och en progressiv vänstersyn och det är den sistnämnda som är på väg att förlora stort. Det så kallade kulturkriget som rullat genom Sverige och världen i många år är egentligen ett symtom på tilltagande konservatism: Materiella frågor om massarbetslöshet och välfärd skyms, vilket högern gillar. 

Att en kulturkanon överhuvudtaget lanseras är ett lysande exempel på kulturkonservatism: Vi ska enas om landets kultur, trots att just oenigheten och viljan till strid och konfrontation har varit utmärkande för svensk kultur i etthundrafemtio år. 

Från Strindbergs fejder, över arbetarlitteraturens omdefiniering av allt vad borgerlig litteratur innebar till de radikala uppsvingen på sextio- och sjuttiotalen framträder kultur som något som det bråkas om, som vi inte alls är överens om. 

En kulturkanon vill visa det motsatta: Det vi, i alla fall uppifrån, ska vara ense om. Konflikter ska hållas utanför den kanoniserade kulturen. 

Och helst även utanför politiken? Sverige har en statsminister som inte vill att världens konflikter ska synas på Sveriges gator. Han vill ha endräkt, en politisk kanon, dikterad uppifrån de kulturkonservativa höjderna. I lördags såg jag honom resa sig på översta parkett när ett fullsatt Berwaldhallen ställde sig upp för att unisont sjunga Kungssången. Kungen var ju förfan närvarande när Sveriges radio fyllde 100 år. I pausen fick ingen resa sig förrän kungen rest sig och föreställningen inte börja förrän kungen och drottningen satt sig. 

Det kändes som om jag hamnat i den totalt självklara nationalismens och konservatismens bubbla, i ett Land utom sig. Och bland idel festklädda. 

Också Lars Tunbjörks bildroman – jag kallar gärna hans fotobok för en roman, en berättelse – skildrar egentligen en strid, en kulturell kamp, mellan marknadens/kommersialismens växande makt och det djupast folkliga. Det är den konflikten som besökarnas ögon lyste av vilja att få kliva in i. Det är motsatsen till kulturkonservatism.