Ledarkolumn
Clara Knäpper Bohman: Protesterna i Iran är en kamp för överlevnad
Protesterna handlar inte bara om ideologisk kamp utan också ekonomisk desperation: mat på bordet och tak över huvudet, skriver Clara Knäpper Bohman.
Bild: TTDagens ETC
Irans protester handlar inte om bara ideologi eller geopolitik – utan om tomma kylskåp. När upp till 70 procent av inkomsten går till mat är protesterna också en kamp för överlevnad.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.
Text
2019 reste jag i Iran med tre månaders kassa i kontanter. Banksystemet fungerade inte och internationella betalningar var omöjliga. När bensinpriset fyrdubblades över natt spreds protester och regimen reagerade med att stänga av internet. Skräcken som infann sig hos mig av att vara ekonomiskt och digitalt avskärmad var iranierna vana vid. En outhärdlig känsla ingen ska behöva leva med.
Jag bodde hos ett femtiotal familjer – kurder, azerer, balucher, perser och judar runtom i landet. De var politiskt splittrade men hade en sak gemensamt: De kände sig kvävda av ekonomin och en inflation på 30 procent.
Idag är inflationen på 50 procent. När tusentals människor nu demonstrerar – på initiativ av bazarhandlare, följda av studenter och arbetare – är det inte en romantisk revolution, utan en kamp om överlevnad.
Decennier av inhemsk korruption och misskötsel i kombination med yttre sanktioner och ekonomisk krigföring har urholkat valutan och drivit upp priserna. Den ekonomiska misären förvärrades av Trumps ”maximum pressure” politik från våren 2025 och inte minst av Israels och USA:s militära attacker på Iran i juni 2025. Det slog främst mot vanliga iranier– inte mot eliten.
Kycklingen, tidigare ett billigt basprotein, har nu blivit en lyxvara. Det blev en symbol för systemkollapsen, som spreds på sociala medier. För många går upp till 70 procent av inkomsten till mat, innan hyran ens är betald. Den iranska ekonomen Saeed Laylaz, sade förra veckan att livsmedelskrisen var ”utan motstycke i Iran sedan andra världskriget”, då livsmedelsbrist ledde till hungersnöd och upp till att 4 miljoner iranier dog av svält.
”Clara, jag har ingenting att förlora. Jag har inte råd att leva längre.”, sade min vän till mig innan han begav sig in i protesterna.
Jag har inte fått tag på honom, eller någon annan i Iran. Regimen har stängt ner internet och slagit tillbaka med järnhand. Efter två veckors protester, den 18 januari, rapporteras det om dödssiffror på 5 000 personer.
Men utländsk inblandning från USA hjälper inte. Trumps tweets och Pompeos lyckönskningar till Israeliska sabotörer på plats underminerar demonstranterna och ger regimen vatten på sin kvarn. De ger legitimitet till deras konspirationer om att demonstranter bara är utländska agenter.
De jag mötte i Iran 2019 drömmer än idag om en folkledd revolution – en ny verklighet bortom mullor och marionettmonarker. De är trötta på att bli bestulna och lurade, och behöver mata sina barn.
Protesterna handlar inte bara om ideologisk kamp utan också ekonomisk desperation: mat på bordet och tak över huvudet. Det är här protesterna börjat – inte i manifest, utan i tomma kylskåp.
Som Bertolt Brecht skrev: först kommer födan, sedan moralen.
Meddelanden till mina vänner förblir oöppnade. Lever de? De sa att de inte hade något att förlora, men jag undrar vilket pris de fått betala.
Text