Gurgin Bakircioglu: Ingen vill spela på Moderaternas fest

Snälla, hjälp mig. Är det någon som kan nämna en enda artist som frivilligt vill förknippas med Moderaterna i dag? 

Det närmaste de kommer ett soundtrack är arméns musikkår eller möjligen statsministerns polare E-Type som mest gjort sig känd för att ogilla kollektivavtal på sin krog. På sin höjd kan man damma av Wille Crafoord. Tillsammans med Mange Schmidt gjorde han partiets vallåt Flyter 2010. ”Om det flyter, låt det flyta.”

Mange Schmidt har i efterhand förklarat att han inte ångrar någonting. Han har sagt att han alltid varit mer socialdemokrat än moderat, och att han hellre skulle skriva en låt för Vänsterpartiet eller Miljöpartiet nästa gång. Det var för honom ett sätt att provocera en vänstervriden kultursfär, inte en kärleksförklaring till M. 

I låten sjöng han dessutom ”bygg en moské, baby, bygg gärna tre, baby”. En textrad som säger allt om skillnaden mellan dåtidens urbana moderater och dagens högerkonservativa projekt. Att Moderaterna 2025 skulle stå bakom en låt som uppmanar till att bygga moskéer är lika osannolikt som att Ebba Busch skulle släppa en duett med Yasin.

När man lyssnar på Mange i dag är det tydligt att han inte har något gemensamt med Kristerssons konservativa allians med SD. Han har till och med tagit ställning för Palestina. Moderaternas artistflirt från 2010 har förvandlats till ett monument över ett parti som inte längre kan räkna med att någon vill spela på deras fest.

Kontrasten mot andra partier är brutal. Feministiskt initiativ, med en budget som motsvarade en moderat kaffekassa, kunde inför valet 2014 släppa en hel valskiva med 65 artister som stöttade partiet. Som grädde på moset dök världsstjärnan Pharrell Williams upp kvällen före valet och bjöd upp Gudrun Schyman att dansa till ”Happy”. Feministiskt initiativ lyckades göra musik och politik till en självklar kombination. Moderaterna fick en låt om att flyta. 

I stället för levande konst blev det kålrötter, ärtsoppa och Flygande Jakob

Moderaterna har gått från att vilja vara urbana och liberala under Reinfeldt till att bli ett parti som med SD:s stöd driver kulturpolitik på Bevara Sverige Svenskt-grund. Tidöregeringens kulturkanon är paradnumret. En lista som ska definiera svensk kultur. I stället för levande konst blev det kålrötter, ärtsoppa och Flygande Jakob. Det känns som att logga in på Spotify och bara kunna lyssna på Ultima Thule.

Man kan tycka att Vänsterpartiets Catarina Wahlgren avslutade politikeråret 2024 på mest pinsamma sätt med sin regionrap, men inget slår ändå kulturminister Parisa Liljestrand som blev utbuad på Göteborgs filmfestival. Hon har förvandlat ett ministerjobb till ett barnsligt krig med filmbranschen, där utskällningar och misstänkliggöranden ersatt stöd och dialog.

Liljestrand pratar om tillväxt, export och att staten inte ska lägga pengar på filmer som ingen ser. Konst ska bära sig själv, gärna på lägsta möjliga budget. Kulturen reduceras till ett projekt för att bygga nationell stolthet, inte ett rum för ifrågasättande eller experiment.

Och när M-politikern Sophia Jarl i Norrköping kallade symfoniorkestern och kulturarbetarna för ”bortskämd kulturelit” blev det tydligt att samma logik genomsyrar hela partiet. Kultur ska inte blomma, den ska rätta in sig i ledet.

Kontrasten till Reinfeldts epok är plågsamt tydlig. Han må på riktigt ha haft tveksam musiksmak, men kunde åtminstone säga att Da Buzz var hans favoritband. De spelade till och med på hans bröllop nyligen. Men i dag vågar ingen i M ens nämna Da Buzz eftersom de är förknippade med en svunnen liberal tid.

Och vad har partiet kvar på musikfronten? När Spotifylistan gapar tom står Moderaterna med justitieministern Gunnar Strömmer, mest känd för sitt dragspel och sina psalmsånger för partiet. Inte så sexigt. (Strömmer har för övrigt fått konkurrens av SD:s Björn Söder, som nyligen släppte några makabra verk under namnet ”South Bear Music”. De handlar om Karl den tolfte, Israel och sillamackor. Om de är AI-genererade vet vi inte, men låt oss säga att finns tecken.)

Det hela är roligt men också sorgligt. Kultur är inte pynt utan syret i en demokrati. Partier som vill sno musikens glans men kväva musiker äcklar mig. Moderaterna ville flyta på en våg av popmusik. Nu har de sjunkit ner i en kulturkanon fylld med kålrötter. Utskällda av sina egna idoler First Aid Kit. Och det är fan allt annat än happy.