De två utspel som statsminister Kristersson och civilminister Bolin gjorde uppe i Sälen förra veckan kan uttolkas inte bara som mer av krigshets i sig. Jag vet ju inte om det var avsikten, men Bolins och Kristerssons utspel kan i alla fall få konsekvensen att deras eget parti växer igen, på SD:s bekostnad.
Själva krigshetsandet tror jag verkligen stärker de moderata kärntrupperna, det är där den starkaste känslan för nationen och dess militära försvar finns – samtidigt som partiet har en säkerhetspolitisk trovärdighet som SD helt saknar. Kanske kan de nu vinna tillbaka en del väljare som gått till Jimmie Åkesson från det egna partiet? Och om de som lämnat Moderaterna gjort det för att de föredrar SD:s långt mer nationalistiska linje, ja då kan Kristerssons ord om att varje medborgare måste vara beredd att med ”vapen i hand” försvara Sverige säkert göra nytta.
Det är ett ärkenationalistiskt yttrande.
Det är ett ärkenationalistiskt yttrande. Det har en smak av det slags heroiserande offermentalitet som ofta beledsagat nationalismen i dess värre upplagor.
När Kristersson skulle förtydliga sig om vad han menat i en intervju lät det än mer som om värjans spets i hans utspel var riktad mot nya svenska medborgare, det vill säga invandrare, som tydligen ska misstänkas för att bara komma hit för att söka skydd, inte försvara sitt nya land. Och försvarsintresserade moderater som tidigare gått till SD kan alltså av fler skäl nu eventuellt återvända till moderpartiet.
Genialiteten i de olika Sälenutspelen sträcker sig än längre. Eftersom knappt någon i något parti vågar invända mot den nya krigsretoriken eller mot de allt större satsningarna på militären, så lyfter Moderaterna försvarsfrågan som ett effektivt sätt att dränka en rad olika välfärdsfrågor. De nya pengar som eventuellt kan frigöras genom lån när överskottsmålet äntligen kanske faller, lär i första hand gå till försvaret och kanske till kärnkraftsinvesteringar. Inte till äldreomsorgen, sjukvården, skolorna, socialtjänsten eller för att rusta upp en allmänt ganska förfallen svensk infrastruktur. Och klimat- och miljöfrågorna är, åtminstone för tillfället, nästan döda i svensk politik: Dessa frågor väcker inte tillnärmelsevis samma passioner som försvar och upprustning.
Från de rödgröna partierna är det vad jag sett helt tyst vad beträffar kritik av ökad upprustning. Jag hörde knappt ens någon kritik av det avtal som ger amerikansk militär tillträde till svenska militärbaser. Jag tror inte det är en överdrift att hävda att svenska politiker och kanske de flesta svenskar överlag, är ganska mycket i händerna på det militära etablissemangets uniformerade experter.
Summa summarum: De militaristiska och nationella övertonerna från Moderaterna i Sälen kan gynna moderaterna väldigt tydligt. Frågan är om inte Moderaterna den senaste veckan tagit ett rejält kliv tillbaka i tiden och fullt ut blivit det djupt konservativa parti det än en gång var långt, långt före Reinfeldts liberala utsvävningar. 1956 kunde det i Högerpartiets riksstämma antas följande principtext:
”Högerpartiet är ett på konservatismens idé grundat framstegsparti. Dess åskådning bygger på ansvaret för vad vi ärvt och skall överlämna till kommande släktled. Högerpartiet slår fast, att Sverige folk av ålder är ett kristet folk och att den kristna tron är en oumbärlig, uppehållande och renande kraft i samhället. Högerpartiet vill bygga Sverige på den nationella samhörighetens grund.”
Moderaternas samarbete med SD har kostat dem många väljare. Utspelen i förra veckan kan kanske locka tillbaka många av dem. Men året som kommer lär också kunna bli ett välfärdskrisens och klimatkrisens år: Mot dessa kriser går det inte att rusa med stridsvagnar och med vapen i hand. Den fienden kan blott besegras med fördelningspolitik och grönt tänkande.
