Leo Vene: Folkmordet gör att armén fått slut på soldater

Under de senaste månaderna har Jerusalem skakats av återkommande våldsamma demonstrationer. Protesterna leds av haredim – en grupp ultraortodoxa judar – och riktar sig mot statens beslut att införa obligatorisk värnplikt även för dem. Därmed upphör ett undantag som i praktiken funnits lika länge som staten Israel.

Sedan 1948 har nämligen israeler som studerar heltid vid yeshivor – ultraortodoxa skolor för studier av judiska heliga skrifter – kunnat skjuta upp eller helt slippa militärtjänst. Vad som en gång var ett begränsat arrangemang har vuxit till ett system där tiotusentals varken deltar på arbetsmarknaden, utbildar sig i sekulära ämnen eller fullgör samhällsbärande plikter – samtidigt som andra skickas ut i krig.

Bakgrunden till beslutet är brutal i sin enkelhet: Israels pågående folkmord på palestinier har tömt armén på personal. Enligt Channel 12 har andelen officerare som vill fortsätta sin militära karriär rasat sedan 2018. Bland underofficerare är tappet ännu större. För att fylla luckorna befordras yngre och oerfarna befäl i förtid, medan allt fler söker förtida pension.

Demonstrationerna i Jerusalem handlar således inte om antimilitarism, pacifism eller motstånd mot ockupationen. De handlar inte heller om kritik av Netanyahus högerextrema krigspolitik. De handlar om motstånd mot att även harediska män och kvinnor ska behöva riskera att dö för samma regering.

Samtidigt har det ultraortodoxa våldet tillåtits eskalera. Journalister har attackerats, sopcontainrar har satts i brand och vägar har blockerats, medan polisen ofta har lyst med sin frånvaro. När ett tv-team från Channel 12 slog larm om ett överfall dök ingen polis upp. En livvakt skadades allvarligt när han eskorterade ett team från public service-bolaget.

Den mest tragiska händelsen inträffade när den palestinske bussföraren Fakhri Khatib attackerades, och ringde polisen upprepade gånger, utan att få svar. När han sedan försökte ta sig därifrån på egen hand uppstod ett kaos som resulterade i att 14-årige Yosef Eisental hamnade under bussens hjul och omkom. När polisen till slut anlände till platsen, och bussen stoppats, försökte harediska våldsverkare åter lyncha Khatib, skrikande ”terrorist” och ”döda honom”. I dag går angriparna fria, medan Khatib misstänks för vållande till annans död.

Parallellt demonstrerar israeliska araber mot statens systematiska misslyckande att skydda arabiska samhällen från kriminalitet och dödligt våld. Kraven är lika grundläggande som självklara: likvärdig behandling inför lagen.

Tillsammans vittnar händelserna om ett mönster där staten gör skillnad på sina medborgare – i rättstillämpning, i skydd och i ansvar. ”Mellanösterns enda demokrati” visar gång på gång tolerans mot våld från vissa grupper, medan andra möts av omedelbar repression.

Här hemma sade nyligen ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, att det länge funnits ett ”stigma” i Sverige kring att dela upp samhället i ”vi” och ”dem”, men att sådana uppdelningar ibland är nödvändiga. Att ”vissa grupper” helt enkelt förtjänar mindre tolerans.

Filosofen Jason Stanley, vars farmor flydde Berlin med hans pappa 1939, beskriver den typen av tankegångar i sin bok How Fascism Works: ”Den [fascismen] vill få oss att tro på en avgörande skillnad mellan ett ’vi’ och ett ’dem’, och på ett påhittat och romantiserat förflutet där det bara fanns ett ’vi’ men inget ’dem’.”

I Israel sker den uppdelningen helt öppet. I vilka som får kasta sten ostört. I vilka som får polisens skydd. Och i vilka som reduceras till ”vissa grupper”.