Agneta Stark: Föreningslivet övar oss i att klara livet tillsammans

Höstkylan kom så plötsligt. Men egentligen har den hela tiden funnits under sommarens egendomliga värmebölja. Nyheterna denna sommar har burit isande meddelanden om döden. Dag efter dag. Bomber, missiler, sprängningar, minor, övervåld mot hungrande som bara söker nästa mål mat, stora bränder i överhettade landskap. Drunknade, skjutna, sprängda, jagade, fängslade, plågade, sörjande människor. Med och utan uniform. Det hela styrs av män som inte går att karikera, eftersom de själva är karikatyrer.

Så vad gör jag, för att inte bara stänga av och försöka glömma bort? Utsikt över en sommarsjö, stjärnhimlen under en kvällspromenad, ett nyss plockat plommon, samvaro med vänner, musik, en sovande katt i knäet, läsning. Och sedan förmår jag, nästan, ta mig an nästa dags förtvivlan. 

Nu börjar höstterminen – och med den rullar Sveriges stora föreningsmaskineri igång. Strax under 70 procent av invånarna är med i någon ideell förening. Sådär 3 miljoner människor är medlemmar i idrottsförbund. Knattegruppen, simklubben, korplaget, träningar, introduktioner för nybörjare, turneringar, tävlingar. Bollar, puckar, hopprep, dynor, benskydd, tröjor. 

Ledare rekryteras eller övertygas om att stanna ett år till. Lokalbokningar dubbelkollas.

Spelande ungdomar bildar nya band och börjar söka gemensam musik. Bokklubbar, teatergrupper, cirkuskurser liksom ölprovare och de som vill lära sig knyppla Vadstenaspets bokar in höstschemat. Jivedansarna och släktforskarna tar upp verksamheten igen.

Det vardagliga föreningslivet finns över hela landet. Det ger oss som deltar i det glädje, ork, vänskaper och erfarenhet av att verka tillsammans.

Min särskilda höststart delar jag med 540 000 människor mellan 7 och 84 år. För tillsammans med ungefär 6 procent av invånarna i Sverige sjunger jag i kör. Det är det mest konstanta inslaget i mitt liv. I alla livets skeden har uppsjungning, notblad, gemensam andning, tonbildning, textinnehåll, tempoväxlingar och den kroppsliga upplevelsen av musik återkommit, vecka efter vecka, år efter år. Det präglar hela livet. När kroppen är stel efter ett gympass eller ovant trädgårdsarbete känner jag mig ”stel som en gisten eka”, men mycket oftare ”stel som ett hopfällbart notställ”. 

Körsång är en gemensam syssla, omöjlig på egen hand. Ingen röst ska sticka ut, varje deltagare anpassar sin röstkvalitet, klang, ljudstyrka och textning till de andras. När det fungerar så uppstår musik, någon gång stor konst. Samverkan mellan dirigent och stämmor kan bli ordlös och omedelbar. Men den kan också gnissla, halsen skrapa och ryggen värka. Ta om igen. Tålamod. Och så plötsligt blir allting rätt.

När Sverige år 2015 tog emot stora mängder krigsflyktingar så satte det svenska föreningslivet igång sina väl inkörda arbetssätt: Röda korsföreningar, idrottsklubbar, Rotary, religiösa organisationer, studieförbund, studentkårer, politiska och fackliga organisationer löste ilsnabbt knepiga problem tillsammans på skapande och effektiva vis.

Det vardagliga föreningslivet finns över hela landet. Det ger oss som deltar i det glädje, ork, vänskaper och erfarenhet av att verka tillsammans. Föreningslivet är ingen försvarsorganisation – tanken är lika konstig som att själva livet skulle vara någon försvarsorganisation. Däremot skapar hundföreningar, vävstugor, orkestrar, miljöföreningar, lajvföreningar, föreningar för fred, trädgårdsamatörer eller scouter alla livsberedskap.

Därför är tillgängliga och välkomnande repetitionslokaler, idrottsanläggningar, träffpunkter och mötessalar livsviktiga. För det är där – snarare än i dyra konferensanläggningar – som vi övar oss i att klara livet tillsammans.