Somar Al Naher: DN säljer in ätstörning som framtidshopp

Nyligen publicerade Dagens Nyheter ett reportage om Vendela, 33, som lever extremt strikt för att bromsa sitt åldrande. Hon är en del av den så kallade longevity-rörelsen, vars mål är att maximera livslängden genom absurd kroppskontroll. Bland annat genom träning, fasta, kostrestriktioner och teknik som mäter allt från puls till blodsocker i realtid.

Ansiktet utåt för rörelsen är den amerikanske techmiljardären Bryan Johnson, 46, som enligt egna uppgifter har en kropp som någon i ”sena 20-årsåldern” och som bland annat bytt blod med sin tonårsson i hopp om att föryngra sig själv.

Vendela säger att hon undviker tobak, alkohol, sover ordentligt och tränar minst sex timmar i veckan. Hon äter en växtbaserad ”blueprint-diet”, ett begrepp Johnson själv lanserat, som ska föra tankarna till en blåkopia av vad kroppen ”behöver” för att leva så länge som möjligt.

Att vilja må bra genom att träna, sova tillräckligt och äta vettigt är förstås inga konstigheter. Men det här är något annat. Det osar ätstörning insvept i hälsofluff.

I intervjun säger Vendela att hon som barn var överviktig, att hon var nyfiken på kost redan då för att hon var missnöjd med sin kropp.

Det stycket säger egentligen allt.

Det är inte ovanligt att personer som har haft en problematisk relation till sin kropp eller en ätstörning skiftar fokus från vikt till hälsa, men med fortsatt tvångsmässighet.

Men det största problemet är inte Vendelas livsval, utan hur Dagens Nyheter väljer att presentera dem. Artikeln lägger ut påståenden om metoder, kosthållning och biologisk ålder utan att låta någon expert kommentera, problematisera eller ifrågasätta. Först i slutet får en forskare uttala sig och då snarare i förklarande än kritisk ton.

Resultatet blir ett insmickrande livsstilsreportage om en kontroversiell rörelse. Det är som om artikeln fungerar som en instruktionsmanual för den som vill hoppa på den sektliknande rörelsen.  

Flera av Bryan Johnsons metoder är starkt kritiserade och saknar vetenskapliga belägg.

När Vendela beskriver sin vardag berättar hon om rödljusterapi, kalla bad och att hennes enda och sista måltid för dagen är lunchen. Hon säger:

”Jag är fullt medveten att min livsstil kan verka extrem för många. Men nu tänker jag snarare: Hur kunde jag leva med allt det där giftet innan?’”

Att kalla vanlig mat – kanske en bakelse på ett födelsedagskalas – för ”gift” är en röd flagg. Synsätt där mat delas upp i gift eller ren är kännetecken för ortorexi.

Begreppet myntades 1997 och kommer från grekiskans ortho (rätt) och orexi (aptit). Ortorexi är inte en egen diagnos men klassas som en form av ätstörning. Till skillnad från andra ätstörningar handlar det här om både tvångsmässigt beteendet kring mat och en överdriven fokus på träning. Framför allt ska man bli ”ren” och hälsosam.

Även om smalhet inte är huvudmålet är ett lågt BMI ett ideal och minsta avsteg från kosten ses som ett misslyckande som måste kompenseras. Läkare varnar för att beteendet kan leda till näringsunderskott men även social isolering.

Ortorexi drabbar kvinnor i högre grad och har i flera studier kopplats till tidigare ätstörningar.

I det ljuset blir det särskilt problematiskt att longevity-retoriken – med sitt språk om optimering, biomarkörer och kroppslig renhet – riskerar att förstärka just dessa mekanismer, men under en hälsosam mantel.

Det som borde kallas ätstörning i reportaget paketeras i stället som något oproblematiskt och spännande. 

Ännu mera absurt blir det med tanke på att Johnson och hans följare inte sällan påminner om en religion – en sorts Silicon Valley-dopad fantasi där kroppen ska förädlas och döden luras.