Ali Esbati: Det svenska miljardärsproblemet

Nyligen skrev Silvia Kakembo på Arena Opinion om “9 sätt att utvärdera hur det går för Sverige och Tidöregeringen”. Där konstaterar hon med några nyckeltal hur regeringens politik på många områden ger mycket dåliga resultat. Vi ser hög arbetslöshet, svag ekonomisk utveckling och ökade klimatutsläpp. 

Den sista punkten på listan rör ojämlikhet i inkomster. Det är viktigt. Det finns dock goda skäl att också – och i större utsträckning än vad som vanligen görs – betrakta ojämlikhet i förmögenheter som ett allvarligt problem. Och då inte enbart som en manifestation av abstrakt orättvisa, utan som en viktig faktor som gör ekonomin sämre och livet fattigare för de flesta.

På den internationella Youtube-himlen finns en stigande stjärna som jag hoppas att fler uppmärksammar. Den unge brittiske ekonomen och tidigare finansmäklaren Gary Stevenson bedriver en energisk folkbildningsinsats om hur de rikedom hos de rikaste pressar vanligt folks levnadsstandard.

De rikaste tjänar inte pengar på eget arbete. Det som genererar deras inkomstströmmar är i stället avkastningen på tillgångar: huvudsakligen aktier samt finansiella tillgångar som utgörs av hushållens bostadslån. Det är bara en bråkdel av det som de rikaste drar in som kan användas till – i och för sig perverst växande – lyxkonsumtion av varor och tjänster producerade genom mångas arbete. 

De köper då upp mer tillgångar snarare än att aktivt leta efter realt produktiva investeringar. Detta driver upp priset på sådana tillgångar. Förmögenheter koncentreras än mer. Sålunda ser vi i princip över hela den kapitalistiska världen en tendens till att aktiemarknadsindex och bostadspriser vuxit betydligt mer än det vi kan kalla realekonomin.

I verkligheten betyder detta att ett smalt skikt av mycket rika stärker sin rätt att disponera mångas framtida arbete. Inte minst leder det till att en större andel av mångas arbetsinsats måste gå åt till att betala banken för sitt boende, samtidigt som det skapas stora sociala klyftor mellan den som sitter på någon typ av ägande och den som inte gör det – typiskt sett unga utan rika föräldrar.

För ekonomin i sin helhet fungerar förmögenhetskoncentrationen, som Stevenson uttrycker det, som ett ”svart hål”. Den blir en kraft som deformerar innovation och rationell ekonomisk utveckling. Detta är motsatsen till de falska ideologiska löftena om ”nedsippring” av rikedom.  

Här går Sverige i täten. Hushållens skuldkvot har gått från cirka 100 procent till omkring 200 procent sedan 1990-talet. Samtidigt hör förmögenhetsojämlikheten nu till de värsta i världen. Den för samhällsutvecklingen nedbrytande tillväxten av miljardärer i Sverige har till och med uppmärksammats i Financial Times.

Stevenson konstaterar att i mötet med de problem som miljardärerna skapar, föredrar de röster som utropar syndabockar – invandrare – snarare än de som föreslår att de rikaste beskattas hårdare. 

Också här är Sverige en värsting. Vi har en regering som till och med har blockerat relevant förmögenhetsstatistik. I stället ska man som ett slags uppmärksamhetsavledande, rasistiskt kasperspel “kartlägga invandrares värderingar”.

Envar som vill rädda Sverige från detta ekonomisk-politiska eländestillstånd måste göra något åt miljardärsproblemet. Dels genom att beskatta de rikaste väsentligt mer. Dels genom en politik som i högre grad kontrollerar pris och ökar tillgängligheten på sådant som har ett centralt bruksvärde för människor: bostäder för tryggt boende, inte som spelmarker i en kasinoekonomi.