Signe Krantz: Det är när vi delar traditioner som de börjar betyda något

Det som irriterar mig mest med rasism och nationalism är kanske den totala bristen på nyfikenhet och fantasi. Jag varken förstår eller relaterar till impulsen att stå på samma plats och gräva djupare, även när spaden möter hård sten.

Ännu mindre begriper jag varför man skulle insistera på att alla andra ska göra samma sak. Eller att de anser att politikens roll är att övertyga människor att de inte har något att lära av varandra. 

Bland det juligaste jag gör varje år är julmys hos min bästa vän. Hen älskar julen, smyckar ut lägenheten, gör ett pepparkakshus till sin katt och fick spel när jag berättade att jag inte sett “Bridget Jones dagbok”, enligt hen den perfekta julfilmen. Hen är också troende muslim. 

Det handlar inte om en överkompenserande vilja att integrera sig, utan helt enkelt om att högtider är fantastiska och att julen är bland det mysigaste som människan någonsin uppfunnit. När det kommer till kultur och umgänge gäller principen ‘more is more’. 

Jag tänker på när en judisk vän bjöd in till Seder-middagar under Pesach och dreidel-lekar under Hanukkah, gamla kollegor som bjöd in hela kontoret till Iftar för att bryta fastan med dem och min svägerskas mor som köpte en sari till mig. Det är en heder och glädje att bli inbjuden att ta del av någon annans kultur och få saker får mig att uppskatta min egen kultur som att introducera den för någon annan.

Själv hade jag nästan tröttnat på kräftskivor innan jag fick introducera dem för vänner som aldrig varit på en enda. Snapsvisor, äcklig sprit och smaklösa dekorationer som känns vagt rasistiska hade börjat kännas nästan banala. Men när mina vänner skulle uppleva det för första gången hade det varit respektlöst att inte ge dem hela paketet. Med fula hattar, haklappar, sångblad nersölade av öl och kräftsaft och tomma pajfat var jag lika kär i traditionen som mina vänner.

Det här är mitt Sverige. En smältdegel som är helt svensk och helt mångkulturell samtidigt. Fenomenet är inget nytt, människor har alltid varit som bäst när vi möts, blandar idéer, viljor, mat och seder. Världens mest framgångsrika samhällen har varit nyfikna, ambitiösa, öppensinnade och sett möjligheter istället för hot. 

Man får väl inte säga det här i det här landet, men invandring och mångkultur är bra och vi borde ha mer av det.

Utan invandring och mångkultur hade jag aldrig kunnat förklara varför humor har en så stark tradition i judendomen, skrattat med i muslimska memes eller sett alla likheter mellan hinduism och nordisk mytologi. För att inte tala om alla vänner, kollegor och främlingar som förgyllt mitt liv.

När det här publiceras firar jag jul med min lilla introverta familj på vårt eget lilla vis. Med våra egna små traditioner, julbord fullt av vad som faller oss i smaken just då. Ingen tar på sig en röd kostym och vi har inget stressigt schema, men huset är fyllt av små tomtestatyetter och på övervåningen står en gran prydd till höjden av tafflighet. 

Ju mer jag tar del av andra högtider, desto mer uppskattar jag varenda köttbulle, julklapp och Kalle Anka-klipp. Så jag tycker faktiskt lite synd om alla nationalister och sverigedemokrater. Det måste vara fattigt att göra samma sak år ut och år in, övertygad om att mänskligheten var fulländad för trettio år sedan och att nya perspektiv är som landsförräderi. Jag önskar bara att socialdemokrater, moderater och liberaler inte accepterade det, utan vågade visa upp det Sverige som jag och miljontals andra känner igen.

Med kulturer och högtider gör vi varandra starkare. Det suddar inte ut det unika; det framhäver det.

Socialt, vetenskapligt, ekonomiskt och politiskt är olikheter, mångfald och invandring bra för samhällen. Nationalismens paranoida aversion mot nyfikenhet får stå för dem, men vi andra borde inte låta dem ta våra vänner, kollegor och grannar från oss.

Det handlar inte om att exotifiera eller jämföra, utan om att landa i den enkla insikten att delad glädje är dubbel glädje.