Somar Al Naher: Det är i sådana här lägen som politiskt ansvar prövas

Det skulle bli ”Chanukah by the sea”. Ett tusental judar hade samlats på den kända surfstranden Bondi Beach i Sydney för att fira ljusets högtid när terrorn slog till. I skrivande stund har minst 15 människor bekräftats döda och minst 29 skadade.

Jag har själv varit i Bondi Beach och trakten runtomkring. Jag minns platsen som öppen, mångfacetterad, med surfare, familjer och backpackers. Här bor människor från hela världen och det finns ett självklart judiskt community med affärer och synagogor i området.

Att just en sådan plats blir mål för hat och våld är djupt omskakande.

Masskjutningar är mycket ovanliga i Australien, enligt BBC. Attacken i Bondi är den dödligaste i landet sedan massakern i Port Arthur 1996, då 35 människor dödades av en ensam gärningsman.

Attacken på det judiska samhället i Sydney skakar om judar världen över som ännu en gång påminns om sin utsatthet.

För många av Australiens judar kom attacken inte som en fullständig överraskning. Sedan Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 och Israels krig i Gaza har en rad antisemitiska incidenter ägt rum i landet, bland annat i form av klotter, hot, brandattacker och hat riktat mot judiska verksamheter. 

Enligt Reuters har chefen för Australiens underrättelsetjänst sagt att antisemitism är hans högst prioriterade fråga när det gäller risken för dödligt våld.

Och i helgen blev rädslan verklighet.

Australiens judiska befolkning är liten, det bor omkring 150 000 personer i ett land med 27 miljoner invånare. Många bor just i områden som Bondi där man har levt relativt öppet.

Men det där har ändrats. Föräldrar har återkommande sagt att de känner oro inför att lämna sina barn på förskolan. Judiska skolor har tvingats öka sin säkerhet. Regeringen utsåg förra året ett särskilt sändebud mot antisemitism. Premiärminister Anthony Albanese lovar att ”sätta in alla resurser”.

Men för många kom löftena för sent.

I skrivande stund vet vi inte så mycket om gärningspersonerna och motiven. Det är i sådana ögonblick politiskt ansvar prövas. När fakta ännu saknas. När sorgen är rå. När det enda rimliga är att visa solidaritet och ha is i magen.

Ändå tog det bara minuter innan tragedin förvandlades till slagträ, även här i Sverige. Innan omständigheterna var klarlagda, fylldes flödena av tvärsäkra påståenden, ideologiska skuldbeläggningar och färdigpaketerade narrativ, anpassade för ett kulturkrig.

Kristdemokraten och riksdagsledamoten Magnus Jacobsson beskyllde snabbt Palestinarörelsen för dådet. På plattformen X skriver han:

”Fruktansvärt att palestinarörelsen o dess jihadister genomför ytterligare ett angrepp på civila judar under deras firande.”

Att judar världen över lever med hot är ett faktum. Att antisemitism måste tas på största allvar är oomtvistat. Just därför är det så allvarligt när politiska aktörer använder judars utsatthet som retoriskt bränsle, snarare än att mana till samling.

Mitt i det nattsvarta finns det ett viralt klipp, som nu sprids på nätet över hela världen, som påminner om att världen inte är svartvit. Klippet visar en civilperson som rusar fram, övermannar en av gärningsmännen bakifrån och lyckas knycka åt sig vapnet. Ingripandet räddade sannolikt många liv.

Mannen som nu hyllas som hjälte blev själv träffad av två skott och vårdas på sjukhus. Han har identifierats som Ahmed al Ahmed, 43 år och tvåbarnspappa. Enligt australiensiska nyhetskanalen ABC är mannen från Idlib i Syrien.

De flesta muslimer och araber är som Ahmed, det vill säga emot våld och vill bara leva i fred. Jag önskar att våra svenska politiker tänker på det varje gång de ivrigt sätter sig vid tangentbordet.