Med den liberala världsordningen menar jag här inte någon oskyldig eller konsekvent rättvis ordning, utan den efterkrigstida regelvärld där även stormakter tvingades tala folkrättens språk. Jag skrev på plattformen X häromdagen om USA:s och Israels dödande av utländska statschefer och diplomater i samband med nyheten om den mäktige iranske säkerhetschefen Ali Larijanis död. Att det är både orimligt och historiskt avvikande. "Cry me a river", svarade Kvartals poddproducent Nathalie Rothschild. Ett svar som avskaffar varje anspråk på rättslig eller moralisk prövning. Men vid närmare eftertanke är den här typen av dödande inte historiskt ovanlig. Det ovanliga är att sådant under några årtionden har behövt döljas, förnekas eller rättfärdigas inom ramen för en regelbaserad internationell ordning. Den världsordning som kom till för att förhindra brott mot mänskligheten som det folkmord Europas judar precis hade utsatts för.Före FN-systemets konsolidering var internationell politik i ännu högre grad underkastad den råa maktens cyniska logik. Machiavelli, Dante, Cromwell: i västvärldens egen kanon finns en lång tradition som utgår från att politik handlar om maktförhållanden, och att nationers framgång mäts i hur skickligt de kan utnyttja sin styrka mot andra. I en värld där maktens intressen styr var det inte otänkbart att mörda en utländsk statschef, diplomat eller tjänsteman. Tvärtom. Folk, städer, länder, imperier var i ett tillstånd av oavbruten konflikt. Ironiskt nog skrev samtida politiska filosofer i den arabiska världen, som Ibn Khaldoun, om detta i mindre självbedrägliga termer än dagens liberaler.
Jan Eliasson, före detta svensk utrikesminister och ordförande i FN:s generalförsamling, ifrågasatte mordet på Ali Larijani. Han skrev på X att Larijani var central i att främja kärnteknikavtalet mellan Iran och USA 2015, och att han haft konstruktiva samtal med honom i Teheran. Även Eliasson fick svar på tal, av biståndsminister Benjamin Dousa (M): "Tusentals fredliga demonstranter mördades av den iranska regimen tidigare i år. Ali Larijani var högst delaktig. S-giganten fortsätter att tänka stora tankar, men skulle må bra av en nypa frisk luft." Denna arroganta ton är ett symptom på den liberala världsordningens undergång. Strunta i internationell rätt, eftersom Ali Larijani var en skurk som dödat tusentals oskyldiga människor! Om det vore så att dödandet av oskyldiga vore ett kriterium för att avrättas återkommer invändningen omedelbart från Gaza och de 20 000 döda palestinska barnen. Men vem som förtjänar att leva trots sina brott mot mänskligheten, som Netanyahu, och vem som förtjänar att dödas, som Larijani, bestämmer tydligen varken FN, experter i internationell rätt, domstolarna i Haag eller människorättsorganisationer. Den prövningen flyttas till propagandister och krigsentusiaster som Hegseth, Dousa och Rothschild. För det är väl själva liberalismen som ska bort? Och när den yttre regelordningen eroderar, dröjer det sällan innan också den inhemska liberala självbilden börjar rämna. Liberalismens död tog sig i veckan konkret uttryck i Sverige, när liberalernas partiledare Simona Mohamsson, omfamnade SD-ledaren Jimmie Åkesson efter en gemensam presskonferens. Mohamsson motiverade detta omvälvande beslut med att hävda att Tidösamarbetet ändå producerat liberal politik. Det är inte nödvändigt här att redogöra för hur Simona Mohamsson och Romina Pourmokhtaris tidigare positionerat sig mot SD, eller vilka ord som använts för att beskriva ett parti som medgrundades av en SS-veteran.
