Somar Al Naher: Därför är arabstaterna tysta om attackerna mot Iran

Israel har bombat Iran. Iran har svarat. Världen håller andan. Men från Mellanöstern hörs nästan ingenting. Inga skarpa uttalanden, inga fördömanden från ledare. De flesta arabstater är mycket återhållsamma i sina offentliga reaktioner.

Det finns ingen större sympati för Israel, särskilt inte efter det pågående kriget mot civilbefolkningen i Gaza. Men det finns inte heller någon större vilja att försvara Iran, som under lång tid uppfattats som destabiliserande i regionen.

Och bland vanligt folk i Jordanien, Libanon och Syrien sprids memes som driver med kriget. Det ironiseras över att situationen liknar ett bråk mellan två som träter och där man själv sitter på läktaren och ser på. Osmakligt – men det säger något.

Många känner lättnad över att de för en gångs skull inte är inblandade. Och för ledarna i regionen handlar det om att man fått nog av Irans stormaktsambitioner och inblandning i andra länders inrikespolitiska angelägenheter. 

För att förstå den talande tystnaden måste man förstå den förändring som skett i Mellanöstern. En ny ordning håller på att ta form. 

Kalla kriget i regionen, med Iran på ena sidan och Saudiarabien på den andra, har under det senaste decenniet format nya allianser. Rysslands försvagade närvaro i Mellanöstern har lämnat Iran mer isolerat än tidigare. Israel ses av flera arabstater som en nödvändig motvikt till Teherans inflytande.

Relationen till Israel är dock inte okomplicerad. Man uppfattar premiärminister Benjamin Netanyahu som en oberäknelig ledare som kör sitt eget race. Det finns framför allt en växande ilska över Israels brutala offensiv mot civila i Gaza och på Västbanken.

Det är ett högt spel som nu imploderar. 

Länder som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Egypten är ambivalenta. Å ena sidan har Gazakriget påverkat Israels relationer i regionen. Med tusentals döda civila i Gaza och en humanitär katastrof utan slut växer ilskan. Å andra sidan betraktas Iran som ett hot som måste begränsas och Israel är i det avseendet en bundsförvant.

Under decennier har Iran genom Revolutionsgardet expanderat sitt inflytande genom att stödja militanta grupper i grannländerna som Hizbollah i Libanon, houthierna i Jemen och shiamiliser i Irak och Syrien. Men det är ett högt spel som nu imploderar. 

The Economist skriver:

”De var tänkta att fungera som Irans första försvarslinje – en sorts försäkring mot israeliska eller amerikanska attacker. Med tiden växte de till okontrollerbara krafter: Irans miliser mördade dussintals kritiker (däribland en tidigare libanesisk premiärminister), utpressade miljarder från statskassor och genomförde attacker mot grannländer, däribland Saudiarabien och Förenade Arabemiraten.

Assadregimen i Syrien hade knappast kunnat sitta kvar i så många år och brutalisera sin egen befolkning om det inte vore för Iran och Ryssland. 

När israeliska flyganfall nyligen dödade iranska militära befälhavare, flera av dem med direkt koppling till Syrienkriget, firade många syrier. För dem var det inte en attack på Iran, utan en attack på ledarna. Flera av de dödade befälhavarna spelade en central roll i Syrienkriget.

I Libanon har den nya presidenten Joseph Aoun tydligt varnat Hizbollah för att dra in landet i den pågående konflikten. De senaste månaderna har det gjorts stora ansträngningar för att avväpna Hizbollah. Aoun gick till val på att stärka Libanons armé och se till att inga grupper utom militären får ha vapen. Beirut är kanske det mest talade exemplet på att vara klämd mellan Iran och Israel.

I länder som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten vill man främst ägna sig åt investeringar och tillväxt – och för det krävs regional stabilitet. Därför betraktas det här kriget som ett dilemma. Å ena sidan är det inte dåligt att Irans regim försvagas. Å andra sidan är risken stor att fler länder tvingas in i stormaktskonflikt som de inte vill ha.