Åkesson anser Teodorescu Måwe vara en ”självgod finborgare”. KD-ledaren Ebba Busch anser det mest vara käbbel som de måste lösa för att kunna gå vidare.
För en gång skull har extremhögern en poäng. Borgerligheten banade vägen för extremhögern, väl inne i värmen och klägget kan man inte ångra en tidigare positionering.
För några år sedan deltog jag i ett möte med en högt uppsatt IF-metallare. På mötet deltog även en representant från den österrikiska falangen. Vi talade om konflikter, framförallt den mellan arbete och kapital. Men också om när vi har råd med konflikterna.
En stark vänsterrörelse har råd med både kommunister och socialliberaler, eftersom mittenväljaren befinner sig någonstans däremellan. En svag vänsterrörelse uppskattar om samtiden odlar fram en socialdemokrati som mellan varven kan klämma ur sig något vettigt.
När jag häromkvällen satt och lyssnade på ett samtal på X mellan Jeff Ahl (Alternativ för Sverige, tidigare SD) och Chris Dulny (SD), med anledning av Teodorescus intervju, påmindes jag om detta. Om vilka tjafs politiska rörelser har råd med.
Dulny och Ahl känner varandra från sin tid ihop i Sverigedemokraterna. Dulny var för några år sedan tjänsteman på partiets kansli. I efterdyningarna av Trumps segerkampanj startade Dulny upp den så kallade ”Nordiska alternativhögern”. Målet var att ta alt-right-högern till Sverige. Projektet floppade och han flyttade sedermera till Sydamerika, där han då och då poddar för att säkra inkomsten.
Jeff Ahl satt länge som riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, men lämnade för att starta upp Alternativ för Sverige. Ett politiskt alternativ för SD-väljare som inte nöjer sig med att assimilera blattarna utan tycker att de helt enkelt ska skickas ut.
Samtalet dem emellan framstår mest som ett slags terapi: radikala nationalister som vill förstå hur det kommer sig att någon de gillar ägnar sig åt angrepp.
De har helt rätt i att Alice Teodorescu länge banat väg för Sverigedemokraterna, alltså kommer den basen att reagera. Eftersom den sverigedemokratiska rörelsen innehåller ett brett spektrum – allt från vit makt-miljön till rasistiska moderater – kommer alla delar av spektrumet att reagera när man tar avstånd från partiet med stort P.
Det Sverigedemokratiska projektet är allt annat än sakpolitik, det är en politisk identitet.
Chris Dulny säger i livesamtalet på X: ”Alice går till personangrepp mot Sverigedemokraterna. Det var hon som tog in dem i värmen.”
Jeff fortsätter: ”Det är typiskt för dessa borgare. Hon verkar leva kvar i tron att det är 2010 och inte nutid”.
2010 diskuteras i samtalet som en svunnen tid då (min egen omskrivning) då även borgare hade ryggrad och vågade stå upp för det faktum att de som flyr inte har något val, och att ingen människa är illegal.
För extremhögern är tidsperioden då borgare öppnade sina hjärtan en fläck i historien. I stället har borgare konsekvent spelat en avgörande roll för den svenska radikalnationalistiska miljön.
Allianserna förkroppsligas även genom Per Engdahl och Ikea-grundaren Ingvar Kamprad. Den senare höll genom hela livet fast vid att Per Engdahl var en stor man.
När Per Engdahl stöpte om miljön i spåren av andra världskriget och skapade Nysvenska rörelsen, som inspirerade Bevara Sverige Svenskt – och i sin tur skapade Sverigedemokraterna – var det inte utan borgares utsträckta hand.
Kamprad bidrog inte bara med pengar till rörelsen, han gav även ut dess kampskrifter, såsom Engdahls bok ”Politisk allmänbildning”. När Kamprad gifte sig var Engdahl hans best man.
Jag ser det nästan två timmar långa samtalet och kommer på mig själv att ibland hålla med dem i deras ärlighet. Jeff säger till Chris att ”både du och jag vet vad Åkesson har för åsikter egentligen, det mesta han säger är taktik”. Chris håller med.
Jeff säger: ”Hade Anders Klarström fått styra så hade allt bara löst sig”. Han hänvisar då till SD:s första partiledare, som hade sin bakgrund i Nordiska rikspartiet – ett nazistiskt parti som stod bakom flera våldsdåd under 80-talet.
Extremhögern har för en gångs skull en poäng: borgare banade vägen för dem. Alltså blir de besvikna när samma borgare inte lever upp till förväntningarna. Att äta kakan och ha den kvar har trots allt alltid varit högerns motto.
