Göran Greider: Att slå ihjäl en sossegeting

”Jävla sosse! Men jag fick död på den!” 

Mannen vid bordet snett emot på uteserveringen slår ihjäl en irriterande geting. Två medelålders par har en trevlig eftermiddag på en restaurang i en liten stad. De skojar med varandra. Grovheter, skratt och svordomar flyger över bordet. 

Och de är uppenbart Sverigedemokrater, för när jag går därifrån säger getingdödaren menande till mig, som han känner igen: Och nästa gång, Göran, ska du väl rösta på Sverigedemokraterna? Jag svarar förstås att det ska stå på min gravsten att här vilar en man som aldrig la sin röst på Sverigedemokraterna. Han svarar: På min ska det stå: Det va´ de´. Jag kan inte låta bli att le åt den plötsliga fatalismen och nedgraderingen av det egna livets värde. Nej, man kan omöjligen påstå att dödandet av en geting och kalla den för sosse är ett uttryck för politiskt våld. Men jag hann förnimma ett slags ödesmättad segervisshet hos de fyra – kanske var de småföretagare, kanske arbetarklass – som satt där och skojade med varandra och hade roligt. 

De kände så uppenbart att de är på väg att vinna något slags strid om det moraliska herraväldet i en nation, ja i en värld. Tanken far genom mitt huvud: Den segervissheten kunde nog många i arbetarrörelsen känna för några generationer sedan. Resan in i en reaktionär tid fortgår dag för dag. När Charlie Kirk skjuts till döds utlöser det reaktioner som jag inte trodde var möjliga. Antagligen är jag för gammal för att fatta vidden av det inflytande som denne högerman tydligen hade på sociala medier. 

Jag är dessutom så pass gammaldags att jag självklart alltid reagerar med fasa när någon blir skjuten, oavsett vilka åsikter den mördade har. Och jag reagerar lika mycket med fasa när enstaka – jag betonar: enstaka – vänsterpersoner tydligen jublat över en människas död. Men jag reagerar än mer över hur tydligt det är att vi alltmer och allt snabbare rört oss in i en självklar högervärld. I snart sagt alla svenska medier – vare sig det är public service eller stora dagstidningar – heter det om Kirks ståndpunkter att de är ”kontroversiella”. 

Jag hoppar till varje gång jag hör det. I min värld är det inte ”kontroversiellt” att hävda att aborter är värre än Förintelsen, vilket Kirk hävdat. Det är bara idiotiskt och helt enkelt skrämmande reaktionärt. Det är precis som att ledande nyhetsmedia inte ens längre riktigt vågar säga ut det klart och tydligt: Kirk var högerextrem. Att säga det minskar inte tragedin i att en människa mördas. Lika mycket hoppar jag dessa dagar till över hur avgrundsdjup amerikaniseringen av västvärldens medvetande fortfarande är: en mördad amerikan är per definition en global händelse. Tiotusentals mördade palestinska barn väger långt mindre i somligas medvetande än Charlie Kirks död. Några dagar senare hålls den största högerdemonstrationen i mannaminne i London. Elon Musk talar på en skärm, han kräver att landets regering ska avgå och bytas ut. Den franske extremhögerpolitikern Eric Semmour var där. Demonstrationen leds av en halvkriminell högerextremist – Tommy Robinson – men det officiella temat för demonstrationen är kamp för yttrandefrihet. 

Yttrandefrihet borde ju inte vara kontroversiellt. Men de som talar på mötet slår ihjäl geting efter geting och det är antirasister och politiker de tänker på. Har vänstern och liberalerna någon skuld alls till att världen just nu är på väg att löpa amok? Ja, det tror jag, även om huvudansvaret för ett alltmer brutaliserat politiskt språk – som i förlängningen kan övergå i handling – verkligen ligger hos extremhögern. 

Men liberaler och även vänsterfolk har också rätt ofta sysslat med ett slags socialt förakt gentemot stora grupper som inte lever upp till samtliga HR-avdelningars krav. Med åren har det där föraktet alltmer resulterat i en uppdämd vrede mot allt slags etablissemang och mot all traditionell politik. Förakt och hat göder ömsesidigt varann. De där medelålders paren som satt på uteserveringen var ganska typiska objekt för det vänsterliberala föraktet. Jag satt på en uteservering i västvärlden.