Somar Al Naher: Även jag satt inlåst som barn – den ångesten glömmer jag aldrig

Jag har suttit i förvar som barn. När jag och min familj landade på Arlanda 1989 för att söka asyl kördes vi direkt ut till ett förvar i Karlslund i väntan på utvisning. Även om vi bara stannade där i några dagar så satte det spår för livet. Jag glömmer aldrig ångesten som platsen och situationen lämnade hos oss.

Därför blir jag förskräckt när jag läser om hur barnen har det på Migrationsverkets återvändandecenter. I fredags publicerade DN ett reportage som skildrar livet för drygt trettio barn som tryckts ihop på en anläggning i skånska Burlöv. Även om ett förvar och ett återvändandecenter skiljer sig åt så är likheterna många. Här finns villkor som vi aldrig skulle acceptera för några andra barn i Sverige. Många barn har bott på centret i över ett år, ibland nästan två. 

Familjerna bor trångt – ofta fyra personer i ett enda rum. De får inte laga sin egen mat, det finns nästan inga gemensamma utrymmen och barnens ”lekplats” består av en parkeringsplats. Några föräldrar har ordnat en tv, men det saknas aktiviteter för barn. Hade inte Rädda Barnen inrett ett lekrum så hade det inte funnits något. Men det är bara öppet fyra gånger i veckan när personalen är på plats.

Centret är ett gammalt nedlagt hotell, eller en motell rättare sagt i ett industriområde. Motorvägen går utanför. En plats som Gud glömde.

Det är så här regeringen vill organisera mottagandet. Samla alla som fått avslag på sina asylansökningar på ett och samma ställe i väntan på att lämna landet. I vissa fall används anläggningarna också för människor vars ärenden fortfarande utreds. Något val finns inte. Sedan den 1 september gäller nya regler, den som försöker ordna eget boende riskerar att förlora sitt ekonomiska stöd. 

Föräldrarna som intervjuas av Dagens Nyheter berättar om att deras barn har slutat prata helt, de är också rädda och vågar inte ens lämna sina rum eftersom de bor vägg i vägg med traumatiserade vuxna. Många av barnen har tidigare bott i vanliga bostäder runt om i Sverige, gått i skolan och haft kompisar. Allt det har ryckts bort.

När jag och min familj bodde på förvaret var vi också instängda tillsammans med vuxna som mådde dåligt. Personalen bar uniformer. Jag minns den lilla inhägnade trädgården, de låsta fönstren och staketen som skar av världen utanför. 

Personalens rum hade ett fönster som gav en snabb glimt av omvärlden. Den gemensamma samlingssalen hade furumöbler, kaffe, te, skorpor och en tv som visade SVT 1 och SVT 2. Livet stod still, det fanns ingen framtid. Barnen fick nöja sig med några enstaka leksaker. Toalett och dusch fanns i gemensamma utrymmen, inte på rummen.

Det som aldrig lämnar mig är minnet av när polisen kom för att hämta en man från Tunisien. Han hade blivit vår vän på de få dagar vi varit där. När polisen kom för att ta honom och han förstod att han skulle utvisas bröt han ihop. Han skrek, grät och hyperventilerade samtidigt som flera poliser släpade ut honom. Vi barn såg allt. Det var en tydlig signal: nästa gång kunde det vara vår tur. Den kvällen satt våra föräldrar tysta.

När vi fick lämna förvaret hamnade vi på en flyktingförläggning där vi fick vara under hela asylprocessen. Även där blev vi intryckta med andra traumatiserade familjer som kom direkt från krig. 

I Burlöv har Socialtjänsten hittills i år fått in tjugo orosanmälningar kopplade till boendet.  Det är så här Johan Forsell (M) och SD vill ha det. Burlöv är symbolen för regeringens migrationspolitik.