Lotta Ilona Häyrynen: Är det svenskt att skapa fattiga pensionärer, Dousa?

I slutet av februari sökte fyra författare svar från våra politiker. Ola Larsmo, Åsa Wikforss, David Thurfjell och Theodor Kallifatides ville helt enkelt veta vad "svenska värderingar" egentligen innebär och vilket samhälle våra politiker vill bygga.

Frågan är befogad. När regeringspartierna och oppositionen orerar om svenskheten är det alltid i vaga termer. Misstanken ligger nära att det mer handlar om att ifrågasätta och misstänkliggöra invandrare än om att lyfta och stärka något gemensamt. De fyra författarna påpekar i sin debattartikel till exempel att de svenska värderingarna inte verkar handla om mänskliga rättigheter. I alla fall inte om man ska lita på Amnestys enkät på området.

Författarna fick vänta på svar. Tills i torsdags, för nu har bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa fattat pennan och skissat en bild av sin syn på svenskheten. Den lämnar en hel del att önska.

Enligt Dousa är svenskheten pragmatisk och effektiv. Här tror vi på köer, vaccinationer, individen, privat religion, platta hierarkier och inhemsk försvarsindustri. Gott så, kan man tycka, men så slinker en konkret politisk reform in i artikeln som avslöjar hur farlig och bedräglig Benjamin Dousas svenskhetssyn egentligen är. Han kopplar svenskheten – vår tro på pragmatisk och effektivitet – till rådande pensionssystem.

”Till och med våra två ytterkantspartier – V och SD – står bakom grundbultarna i pensionssystemet. Vilka andra länder i världen har ytterkantspartier som är så pragmatiska?”

Många andra skulle annars beskriva pensionssystemet som ett svek mot svenska arbetare. För LO, som organiserar nästan en och en halv miljon arbetare som dragit det korta strået i nuvarande system, har fått nog och krävt att pensionsgruppen läggs ned.

Löftena om pensionerna är brutna sedan länge. Den som arbetar ett helt yrkesliv, från 18 år upp till 65, får ut drygt hälften av sin lön i pension. En alldeles för låg siffra, som dessutom blir lägre för yngre generationer. Den enda lösningen politiken velat erbjuda är att gå i pension senare – en fullständig omöjlighet för dem som tagit de tyngsta jobben i välfärden eller näringslivet.

Detta är vad som alltså döljer sig bakom Benjamin Dousas idé om den pragmatiska svenskheten: människor som slits ut in på bara muskelfibrerna för att bygga samhället men vars framtid enbart består av fattigdom. I bästa fall blir man fattigpensionär. I sämsta fall blir man än fattigare genom sjukskrivning. Och en god svensk tiger still om att så är fallet.

LO har helt rätt i att pensionsgruppen bör läggas ned. Den förhindrar nämligen ärlig diskussion om ett skadligt system, förslöar förbättringar och är i praktiken en munkavle för samtliga politiska partier.

Dousa avslutar sitt debattsvar med att politikens uppgift är att försvara de svenska värderingarna både från dem som ”förnekar deras existens och dem som ifrågasätter deras grund”.

När Dousa kopplar den ”pragmatiska” pensionen till svenska värderingar försöker han skapa en sorts naturlag kring rådande system. Detta ska inte ifrågasättas, eftersom detta är svenskt.

Det är naturligtvis lika lögnaktigt som att kalla pensionssystemet pragmatiskt från första början.