Somar Al Naher: Adoptionerna är Ulf Kristerssons ansvar

Än en gång visar Ulf Kristersson (M) varför han är olämplig som statsminister. Så fort något allvarligt inträffar syns han inte till, det är som om landet saknar en samlande ledare när vi behöver det som mest. Vi såg senfärdigheten efter masskjutningen i Örebro. Och nu ser vi det igen när Sverige står mitt i en av de mörkaste skandalerna i modern tid.

Det handlar om ett adoptionssystem med stulna barn, förfalskade dokument och utnyttjande av utsatta familjer i ursprungsländerna.

Det hela är så pass allvarligt att den statliga utredningen som presenterades för en vecka sedan menade att all internationell adoption till Sverige måste stoppas och att de berörda barnen förtjänar en ursäkt från staten.

Han beter sig om det här inte rör honom. 

Adoptionshärvan väcker djup sorg i vårt land – både hos svenska föräldrar som adopterat barn i god tro och hos barn som i många fall har stulits från sina biologiska föräldrar. Och samtidigt skakar utredningens slutsatser om oss som land: insikten att vi bidragit till människohandel.

Men Kristersson fortsätter att lägga upp bilder på sitt Instagram-konto om helt andra saker, som om inget har hänt, och han vägrar svara på frågor från Dagens Nyheter. Han beter sig om det här inte rör honom. 

Problemet är att det gör det. 

Kanske mer än för någon annan.

Han blundade och valde att inte ta larmen på allvar. 

Ulf Kristersson var ordförande för Adoptionscentrum – världens näst största privata adoptionsförmedlare – mitt under de år då larmen började hagla. Han var alltså inte bara ett namn i marginalen, han var frontfiguren för det svenska adoptionssystemet. Under hans tid fördubblades adoptionerna från Kina.

Alla undrar nu hur mycket han visste. Den samlade bilden som framträder ger intryck av att han hade information, men valde att inte agera. Han blundade och valde att inte ta larmen på allvar. Trots att han informerades av sina egna medarbetare om barnhem som köpte barn från kinesiska sjukhus. Ändå fortsatte adoptionerna – från exakt de barnhem som pekats ut.

Samtidigt visade en svensk utredning redan 2003 att adoptionssystemet – genom ekonomiska incitament bidrog till en farlig utveckling. Pengar i form av så kallade ”donationer” till barnhemmen från adoptivföräldrar bidrog till att barn började ses som handelsvaror.

Nej, Kristersson blundade inte bara – han argumenterade mot skärpta regler. Han ville varken stoppa donationerna eller öka regleringen. Han ville att allt skulle fortsätta som vanligt. Trots varningssignalerna.

I Chile visar en pågående rättsutredning att hundratals barn förts bort under tvång till Sverige.

I Sydkorea har staten själv gått ut och erkänt att adoptionerna präglades av manipulation och brist på samtycke.

I Kina greps 95 personer i en barnhandelshärva 2004 – samma år som DN rapporterade att minst 76 barn sålts från sjukhus till barnhem.

Flera av dessa barnhem samarbetade med Adoptionscentrum under Kristerssons ledarskap.

Och när det framkom att svenska adoptionsförmedlare varit direkt inblandade i att barn stulits från sina föräldrar i Chile, tillsatte Kristersson en internutredning. Den friade snabbt alla inblandade – och sedan gick man vidare.

Det är svårt att överdriva allvaret i den statliga adoptionsutredning som presenterades i förra veckan. Den slår fast att Sverige har kränkt barns och föräldrars mänskliga rättigheter. Att barn har adopterats bort utan medgivande. Att systemet har varit öppet för brott. Och att staten bör be om ursäkt till de drabbade.

Men det räcker inte. Kristersson måste träda fram. Den outtröttlige Tobias Hübinette som i flera år har kämpat för att få upp frågan om adoption på dagordningen slår huvudet på spiken i DN Debatt:

”Inget annat är nu därför tillräckligt än att Ulf Kristersson i egenskap av att både vara Sveriges statsminister och Adoptionscentrums före detta ordförande ber offentligt om ursäkt och erkänner att svenska staten liksom han själv har gjort sig skyldig till medhjälp till människohandelsbrott och till att ha brutit mot de adopterades mänskliga rättigheter.”