Somar Al Naher: 2026 måste bli ett medmänskligare år

Snart lämnar vi 2025 bakom oss. Ett år som började med den värsta masskjutningen i svensk historia. Den 4 februari gick en man in på Campus Risbergska i Örebro och sköt ihjäl tio människor och skadade flera.

Vi kanske aldrig får veta varför gärningsmannen gjorde det. Men vi vet vilket samhällsklimat dådet skedde i och vilka som drabbades. Åtta av de tio som dödades var födda utanför Sverige. Offren kan ha valts slumpmässigt, men i ett land där invandrare sedan länge misstänkliggörs blev dådet en brutal påminnelse om hur skör tillvaron redan är för många.

Dådet i Örebro blottade också statsminister Ulf Kristerssons (M) svaga ledarskap.

Tre dagar före masskjutningen satte Kristersson i princip likhetstecken mellan brottslighet och migration i en TV4-intervju. Han drog höga växlar och pekade ut hela grupper som potentiella förövare. Men när attacken på Risbergska ägde rum var huvudbudskapet i stället att inte spekulera eller dra förhastade slutsatser.

Ingen förväntade sig spekulationer. Men många förväntade sig en statsminister som visade sympati och vågade säga något politiskt. Som kunde blicka framåt, mot ett varmare Sverige.

Ett land där man inte sprider hat mot invandrare men inte heller misslyckas med att fånga upp de utstötta, som förövaren i det här fallet. Örebroskytten ska ha blivit av med sitt ekonomiska bistånd eftersom han inte sökt jobb, vilket är absurt med tanke på att han inte klarade av den nuvarande arbetsmarknaden.

Visst höll Kristersson ett tal till nationen och talade om vikten av ett sammanhållet land. Men det var bara tomma fraser. Resten av året fortsatte som tidigare, med en politik och ett språk som delar upp människor i ett ”vi” och ett ”dem”.

Många upplever med rätta att statsministern inte talar till hela Sverige.Den bilden delas av FN:s rasdiskrimineringskommitté, som riktar skarp kritik mot Sverige. Kommitteen slog för några veckor sedan fast att utvecklingen gått åt fel håll: att rasism och diskriminering upplevs i dag som mer normaliserat.

Kommittén kritiserar flera delar av Tidöpolitiken och varnar bland annat för säkerhetszonerna som riskerar att utsätta människor för rasprofilering. Man uttrycker också oro över rasistiska uttalanden från politiker och högt uppsatta tjänstemän, just eftersom de kommer från personer med makt och inflytande.

Samtidigt lyser oppositionen med sin frånvaro. Socialdemokraterna, landets största oppositionsparti, har varit märkbart återhållsamma. När partiledaren Magdalena Andersson besökte Örebro efter dådet var det en kvinna som gick fram till henne och bad henne att säga något positivt om invandrare. Så långt har det gått att man måste uppmana en socialdemokratisk partiledare att tala om människor med rötter i andra länder som just människor.

Men ansvaret stannar inte vid politiken. Vi i mediebranschen måste också rannsaka oss själva, särskilt inför valet nästa år. Vad är vår roll när politiker gång på gång utmålar hela grupper som farliga? Hur rapporterar vi utan att spä på misstänkliggörande och rädsla?

Som Christian Christensen, professor i journalistik, skrev så klockrent här i Dagens ETC efter dådet handlar det om ”framing”:

”Hur en fråga eller grupp presenteras (retoriskt eller visuellt) i nyheter påverkar hur den frågan eller gruppen uppfattas och förstås. Men även det som inte visas är en del av inramningen. Det som utelämnas i presentationen och analysen av samhället är också ett redaktionellt beslut.” 

Ett tag efter attacken i Örebro fick människor med invandrarbakgrund träda fram som människor. Vi fick läsa om deras liv, personligheter och drömmar. Vi fick läsa om offren och vad de betydde för lokalsamhället.

Kanske är hoppet inför valåret 2026 just detta: att vi kan välja ett annat tonläge, ett annat språk och därigenom ett mer inkluderande Sverige.